Soulline
The Deep

Djupet, var inte det en bok av Peter Benchley som också blev film 1977? Men det kan ju säkert syfta till något helt annat när det handlar om titeln på Soullines senaste album. Det är deras femte album och det har väl inte det snyggaste skivomslaget jag sett under alla mina år som skribent, men de har en hyfsad logga. Men vad har de att erbjuda ur ett musikaliskt perspektiv?

Inget revolutionerande, det handlar om melodiös dödsmetal med hardcore-inslag – relativt vanlig musikalisk stil och Soulline sticker inte direkt ut i jämförelse med mycket annat i genren. Det finns lite tydliga melodier och en del klämkäcka refränger men också en hel del ganska ointressant vrålsång, klarsången som vi hör i bland annat refränger och så vidare är bättre men knappast något som sticker ut. Produktionen är modern och snygg, kanske inte heller den något som sticker ut och albumet känns inte överdrivet varierat och lite väl långt.

The Deep är inte ett dåligt album, men det är inte heller speciellt bra. Det finns bra inslag som en och annan schysst refräng och en del fräsiga melodier men dessa små positiva inslag klarar inte av att lyfta detta album från mediokert till något bättre. Det blir bara mediokert och ett album jag inte orkar lyssna på särskilt mycket och om man inte är rejält insnöad på hardcore-kryddad melodöds har jag svårt att se att man kan tycka om ett album som detta.

Man skulle kanske kunna sänka ner detta album i djupet och inte se det igen, men det kanske inte skulle vara bra för fiskarna där nere. The Deep imponerar inte på mig, och jag är inte så säker på att det är ett album som kommer att imponera på dig. Det finns många melodödsalbum som är betydligt bättre än detta, Illdisposed som de turnerat med är ett sådant exempel. Albumet The Deep är ungefär lika mediokert som filmen med samma namn, ingenting man behöver bry sig om.

HHHHHHH