Skeletoon
They Never Say Die

Nördmetall är tydligen epitetet på SkeleToon, det italienska bandet som Nintendofieras i musikvideos och nu gör en powermetalltolkning av The Goonies där gästsångare får göra de olika rollerna. Bara en sådan sak. Det är deras tredje alster, det förra som marknadsfördes som gladmetall var bra men utmärkte kanske inte sig så överdrivet mycket, sedan dess har två år gått och ambitionsnivån verkar ha höjts en hel del. Det är alltid positivt. Omslaget är också positivt, det är ganska flott och intressant, att de sedan gör cover på Avantasias förträffliga Farewell från The Metal Opera gör ju inte direkt saken sämre – Avantasia är för övrigt en bra referens för hur detta album stilistiskt kan beskrivas.

Det handlar om ganska klassisk power metal, bra fart, snygga melodier och stark produktion – klämkäckt så det räcker och blir över. Som power metal ska vara kanske man skulle kunna säga. Bra variation över albumet som trots ganska lång speltid inte känns lång, flera olika sångare hjälper säkert i den bemärkelsen. Humor är nog en annan positiv ingrediens, band i power metal-genren behöver lite självdistans för at fungera, blir det på för stort allvar tenderar det mest till att bli löjligt. Detta band har humor och man får ju ändå påstå att italienarna kan det här med power metal och Skeletoon är ännu ett exempel på detta.

Toppalbum på många sätt, kanske kan man se att det är ett svaghetstecken att det vassaste spåret är Avantasiacovern Farewell men då ska man samtidigt också veta att det spåret återfinns i original på ett av de bästa power metal-album som gjorts. Och det är inte direkt det enda vassa spåret, det finns flera av dem som exempelvis sjätte spåret Last Chance som är sjukt medryckande men också titelspåret kan omnämnas, med flera, albumets avslutande Cindy Lauper-cover är också riktigt underhållande och bra. Det är helt enkelt ett underhållande album. Kul. Förträffligt. Vasst. Det går att säga mycket positivt om Skeletoons senaste alster, det är betydligt roligare än sin föregångare och ännu ett riktigt kul power metal-album jag skriver om i år.

Vem kunde veta att nördig power metal skulle vara så här bra? Det kunde definitivt inte jag, och jag kan inte direkt se något att invända mot när det gäller detta vassa album. Visst kan man väl argumentera kring att de inte direkt kommer med något vi inte hört förr, det trycker på klassiska knappar och Avantasia-inspirationen kan tyckas extremt övertydligt men vem fan bryr sig när det är dags att säga farväl på ett så snyggt sätt som de gör när de tolkar Avantasia. Och är det inte på tiden att The Goonies får bli till en power metal-saga? Ett album att kika närmare på, speciellt för den som gillar power metal – en riktig höjdare helt enkelt.

HHHHHHH