Mono
Nowhere Now Here

Tracks
01 God Bless
02 After You Comes the Flood
03 Breathe
04 Nowhere, Now Here
05 Far and Further
06 Sorrow
07 Parting
08 Meet Us Where the Night Ends
09 Funeral Song
10 Vanishing, Vanishing Maybe


Band:
Takaakira 'Taka' Goto - Guitar
Tamaki - Bass, Piano, Synth, Vocals
Yoda - Guitar
Dahm - Drums


Discography:
Under the Pipal Tree (2001)
One Step More and You Die (2002)
Walking Cloud and Deep Red Sky, Flag Fluttered and the Sun Shined (2004)
You Are There (2006)
Hymn to the Immortal Wind (2009)
For My Parents (2012)

The Last Dawn (2014)
Rays of Darkness (2014)
Requiem For Hell (2016)


Guests:
Max Crawford - Conductor
Susan Voelz - Violin
Inger Petersen Carle - Violin
Andra Kulans - Violin
Vannia Phillips - Violin
Stacia Spencer - Violin
Jennifer Dunne - Violin
Alison Chesley - Cello
Nora Barton - Cello
Melissa Bach - Cello
Anna Steinhoff - Cello
Chad McCullough - Trumpets
Gerald Bailey - Trumpets


Info:
Ahmed Emad Eldin

Released 2019-01-25
Reviewed 2019-01-08

Links:
monoofjapan.com
youtube

pelagic records

Mono från Japan är tillbaka och de firar 20 år och tio album i år, då passar de på att erbjuda lite sång för första gången. Tro dock inte att det handlar om något annat än ett instrumentalt album. Ett instrumentalt album ur en musikalisk inriktning som konstant breddats från att en gång varit en traditionellt rockig sådan med bara trummor bas och gitarr till att innefatta så mycket som 30 instrument i orkester och på detta album sjunger också bassisten Tamaki på spåret Breathe. Så det är ett band som inte står still utan ständigt breddar sina horisonter, något som förstås är positivt för det betyder ju att de deras diskografi blir betydligt mer intressant än många andras. Sedan blir ju alltid frågan om den är bättre?

Musikaliskt är det instrumental rock, vi får lite sång men i huvudsak handlar det om instrumentalrock. Det går från lågmält till ganska stort även om det kanske aldrig når upp i riktigt bombastiska tongångar. Jag efterlyste lite mer dynamik senast jag skrev om dem och kanske att jag vill säga samma sak nu, tempot är ofta lågt. Kreativiteten känns dock hyfsat stor och bandet undviker att falla in i samma fack som många andra och man kan väl påstå att de gör sin grej vilket är positivt, hyfsad variation får vi också även om jag trots det tycker att det blir lite lång speltid. De hade gott kunnat skruva upp tempot mer ibland, kanske även hitta lite mer tunga inslag. Men jag tycker att det är riktigt vassa atmosfärer och det blir ibland lite hypnotiskt.

Mono känns ganska spännande, de har mycket som talar för sig och de saknar inte idéer. Deras musik är dessutom bra och deras tionde album tycker jag också kan skrivas som bra, ganska underhållande. Det är dock lite för långt, jag hade nog också gärna sett lite mer uppskruvat tempo och kanske även ytterligare någon låt med lite sång. Det finns definitivt utrymme för förbättring trots 20 års erfarenhet. Men jag tycker att det är ett kul album på många sätt och den som är mer frälst i det instrumental än vad jag är kommer med största sannolikhet att imponeras mer än vad jag gör.

Tio album och tjugo år, det inger respekt och Mono fortsätter definitivt att leverera god och ganska kreativ instrumental musik och kör inte fast i samma hjulspår trots att de har lång erfarenhet i bagaget. Att sedan albumet har sina mindre brister kan man ju som kritiker se lite negativt på men dem som gillar Mono och den instrumentala rocken kommer säkert inte att se det på samma sätt, dem kommer nog att imponeras av Nowhere Now Here.

HHHHHHH

 

 

 

Label: Temporary Residence Ltd./Pelagic Records
Tre liknande band:
Snailking/Wang Wen/Mogwai
Betyg: HHHHHHH (4/7)
Recensent: Daniel Källmalm


read in english