State Champs
Living Proof

Poppig punkrock, det kan faktiskt vara alldeles förträffligt, eller alldeles ointressant. State Champs är champinjoner i New York State, från Albany läste jag någonstans. Living Proof är album tre för champinjonerna och det har inte det snyggaste omslaget jag någonsin sett. Tretton spår får vi och en lagom speltid om 43 minuter. Och den som orkar läsa det långrandiga pressmaterialet får veta albumet är inspelat i två sessioner tillsammans med välkända producenter i genren, bland annat dem som hjälpte bandet med förra albumet.

Underhållande poppig punkrock är vad vi kan sägas få från detta band och på detta album, klämkäckt värre och med en för genren ganska typisk sångare som jag tycker låter bra. Bra produktion dessutom. Om man vill ha band att jämföra med så kanske Blink-182 eller All Time Low kan vara lämpliga band att jämföra med. Hyfsad energi tycker jag också att de har, albumet är sådär lagom varierat för att hålla lyssnaren lyssnande tills det tar slut. Men det är inte direkt nyskapande och lite känns det som något jag hört förr, det ger inte riktigt intrycket av att vara ett helt nytt album jag aldrig hört innan jag drog på det för första gången.

Naturligtvis är detta ett ganska underhållande album och kan definitivt rekommenderas till den som gillar den klämkäcka poppunken. Det är medryckande och låtmaterialet är av god kvalité. Jag tycker inte att det finns några direkt dåliga eller sämre spår på albumet, däremot saknar jag en riktigt vass hitlåt – det finns flera schyssta låtar men ingen som riktigt fångar mitt intresse men Dead and Gone är antagligen närmast. Egentligen är det väl på många sätt ett ganska typiskt album, väl producerat, väl framfört, klämkäckt och medryckande, man kan inte direkt ogilla det men kanske är det väl inte heller något man har som favoritmusik.

Kul album, så kanske man skulle kunna sammanfatta detta. Underhållande låtar, trevliga melodier och säkert material som skulle fingera väldigt bra på radion eller bara som schysst musik i bilen eller liknande. Dock kanske det inte är det mest spännande eller fängslande albumet jag någonsin hört. Det är helt enkelt ett kul album.

HHHHHHH