Kevlar Bikini
Rants, Riffage and Rousing Rhythms

Redan förra gången jag skrev om bandet ifrågasatte jag deras val av bikinimaterial, men nu är det version 2.0 och om du blir skjuten på rätt ställe kanske en bikini i kevlar kan skudda. Det ser lite ninjakul ut om man tittar på omslaget, bandet i sig är kroatiskt och vi tyckte att ett tidigare album (deras debut) var schysst, sedan dess har det kommit ett andra album och nu skriver jag några tecken om deras senaste och nya alster med en lång titel. Annars tycker jag faktiskt att skivomslaget är ganska kul och man kanske också kan nämna att bandet konverterats till en trio och att deras låttitlar är ganska tråkiga.

Musikaliskt är det hårt rockande, kanske punkrockande, noise rock är också något man skulle kunna beskriva albumet som. Tio spår med bra ös, lite rivig och vrålig sång, lite mer vanlig sång, mest bara fullt ös och inte så mycket nyans och det känns inte lika mycket ninja eller karate som omslaget tycks indikera. Det är bra att de håller helheten kort eftersom jag saknar lite djup och kanske även lite drama. Sånginsatsen är lite risig och produktionen känns inte så värst imponerande, vi kan väl säga att det känns som en ösig budgetproduktion.

Ett jobbigt album att lyssna på då jag inte tycker att det fångar mitt intresse, låtarna är inte speciellt imponerande men inte heller urdåliga. Kanske kan vi kalla det för ett hyfsat album och om du gillade deras tidigare material är väl chansen stor att du kommer att gilla också detta album – kanske till och med mer eftersom de på vissa sätt faktiskt känns som att de har lite fräschare idéer att erbjuda även om låtmaterialet är sämre än senast jag hörde dem.

Kevlar Bikini är inte bara ett idiotiskt bandnamn, det är inte heller ett speciellt kul band. Deras nya albums bästa inslag är omslaget, låtmaterialet känns ganska jobbigt att ta sig igenom och det finns inte mycket som imponerar på mig. Det är ett album med bra fart men det fångar inte mitt intresse.

HHHHHHH