Crash Nomada
s/t

Folkpunk är på dagens agenda, bandet Crash Nomada har hamnat under min lupp. Vi skrev om bandets föregående alster Atlas Pogo som fick ett hyfsat omdöme och nu är det alltså alster nummer två som är självbetitlat och grått. Men musiken behöver ju inte vara lika grå som omslaget, omslaget som jag tycker är ganska flott. Och den här gången sjunger de på svenska och det är tyngre och mörkare än tidigare enligt pressmaterialet, och de är en explosiv liveakt för den som bryr sig om den saken. De folkigt världsmusikaliska låtarna är inspelade live i studion och de bjuder oss på gitarr, fiol, dragspel och allt möjligt, allt det står på det grå arket som följde med den snygga digipakskivan som jag nog tänker behålla – inte pappret alltså, det hamnar i pappersåtervinningen nu.

Uppfriskande oputsat – det var min första känsla när jag lät inledande Tusen Sånger ljuda i min bilstereo. Det är väl i grund punkrock som sedan bjuder på inslag av dragspel, fiol och så vidare, folkpunk helt enkelt. Det har en fräsigt stökig känsla och jag tycker att albumet har bra driv och energi – sångare Ragnar passar väl in i bandets ljudbild. Bra variation och att de kör låtarna på svenska tycker jag adderar en intressant dimension som jag inte hörde när jag kollade in videorna från det föregående albumet i vår recension, det känns lite mer exotiskt, lite mer dramatiskt när det blir på svenska. Kul att de besöker Mälaren också, jag växte upp vid Mälaren även om jag inte är direkt nära den nuförtiden. Sansad speltid kan man väl också tillägga att albumet har, det känns aldrig för långt eller tråkigt utan albumet har driv och dynamik även om jag inte direkt känner mig positiv till det avslutande spåret Bomullskrona, det hade jag faktiskt kunnat vara utan.

Någon form av svar på frågan om kvalité ska jag nu försöka mig på och det blir väl att jag tycker att detta är ett riktigt underhållande album. Crash Nomadas musik känns fräsch, den känns spännande, den känns också välbekant men samtidigt ändå hyfsat unik – det träffar väldigt rätt hela tiden, förutom kanske det sista spåret. Och förutom det där sista spåret finns det faktiskt ett gäng som känns värda att nämna, inledande Tusen Sånger är ett av dessa. Mälaren är schysst, Ljuset Som Du Sökte och Mörk Europeisk Himmel är två andra spår som jag tycker kan nämnas. Crash Nomada är helt enkelt ett album som har det mesta man kan önska sig, stök, direkthet, energi, variation och djup och lite annat. Det är ett album som är lätt att ta till sig och lika lätt att tycka om, dessutom känns det inte så lätt att tröttna på.

Kanske att de kunde ha hoppat över det sista spåret men hur ofta blir det perfekt? Väldigt sällan är nog det mest korrekta svaret, eller kanske aldrig. Jag kan i alla fall rekommendera att ni tar er en närmare titt på detta mycket fina album, det är helt enkelt ett riktigt trevligt album. Inte alls så grått som omslaget kan tyckas indikera, jag lyfter på hatten.

HHHHHHH