Fall of Carthage
The Longed-For Reckoning

Jag tar mig an Kartagos fall likt en arkeolog som söker bland ruiner och artefakter efter information om en sedan länge svunnen tid. Jag putsar bland riff och hip-hop-influenser och rappiga grejer med en liten borste för att komma fram till objektets kärna. Objektet är förstås bandet Fall of Carthages andra album, ett band som verkar ha hyllats av skribenter och analytiker för diverse ting. Att den länge efterlängtade räkningen bjuder på många överraskande infallsvinklar är tydligt, men trots detta överraskande inslag kan jag inte direkt påstå att de omkullkastar de rådande teorierna jag haft om metallisk musik för när alla små musikaliska artefakter är putsade, daterade och analyserade kvarstår ett album som inte direkt lämnar något överdrivet bestående intryck hos mig och min analys blir att det är intressant ur ett kreativt perspektiv men av litet intresse ur ett kvalitativt sådant.

”New School Thrash & Metal” är en genrebeskrivning som MDD skickar med detta album och kanske att det är så. Thrash metal med inslag av lite andra grejer, lite progressivitet, lite rap, hip-hop, lite som Linkin Park goes thrashy eller något i den stilen. Kanske inte jättelätt att beskriva men trots fantasifulla infallsvinklar och en del atypiska idéer kvarstår ett faktum att det trots allt känns som ett ganska trött modernt thrash metal-album i stil med sådant vi redan tidigare hört. Det enda som särskiljer Fall of Carthage från dessa moderna band är att de mot slutet av albumet trampar in på den hippeti-hoppiga stilen, och inte gör de det speciellt bra.

Det är ett hyfsat album men samtidigt ett där bandet satt sig i ett moment 22, hip-hop-grejset fungerar inte och om de hade kapat albumet vid en halvtimme hade det blivit vilket thrash-album som helst. Min analys av detta album blir att bandet gjort vad de tycker är kul och kanske till och med siktat på att sticka ut stilistiskt, det är inget fel i det men att försöka sig på saker för att stå ut och inte för att det är bra för albumet som helhet och det känns fragmenterat. När jag lyssnar på detta album känns Kartagos fall lite väntat och den efterlängtade räkningen tycks inte riktigt göra upp med någonting eftersom detta album inte direkt gör upp med några förutfattade meningar och kommer med något oväntat.

Så när allt är putsat och polerat, analyserat och omanalyserat kvarstår det faktum jag uppfattade när jag först tog mig an Kartagos fall och denna efterlängtade räkning och det är att allt är solitt och väl sammansatt men i slutändan ganska ordinärt trots några finurliga och avvikande idéer. Det mest revolutionerande i denna recension kan vara den långa mening jag inledde detta stycke med. Fall of Carthage har satt samman ett solitt album men samtidigt ett ganska intetsägande sådant.

HHHHHHH