Divinity
The Immortalist

Igår var det kanadensiskt och detsamma gäller idag, bandet Divinity har jag recenserat tidigare, andra delen i deras Immortalist som släpptes på tre EP-skivor och nu också kommer i ett massivt album med en speltid på väl över timmen. Omslaget och musiken har en kraftfull framtoning och eftersom jag gillade Monumentum som jag recenserade för ett drygt år sedan så hade jag en del förväntningar, eller kanske snarare förhoppnings inför detta album då låtarna på den EPn finns representerade på detta album. Men som så många gånger förr när det handlar om långa alster så blir det lite för mycket av det goda, det hade inte varit dem till nackdel att skapa ett lite kortare album.

Kraftfull progressiv dödsmetall med starka melodier och bra driv är vad det handlar om. Mestadels vrålsång men det blandas in lite klarsång också, sången är det inget fel på. Produktionen är också schysst, modern, kraftfull men med balans så att de inte dränker melodierna. Kanske att prog-etiketten är lite överdriven, så värst proggiga tycker jag inte att de är, mer av melodiös dödsmetall egentligen med vissa progressiva inslag. Inte överdrivet med variation egentligen och speltiden på över en timme är kanske i längsta laget och det skulle ha behövts lite mer variation och lite mer djup för att hålla lyssnaren helt intresserad under hela speltiden.

Bra låtar, bra melodier är vad jag tänker när jag påbörjar mitt arbete med detta album och efter dryga 45 minuter tänker jag att det är lite långt och att det inte hade skadat med lite mer variation eller lite större djup. Det blir lite för mycket av det goda, lite för mycket med 67 minuters speltid kan jag tycka. Kanske skulle de ha gjort albumet av två, snarare än tre, EP-skivor? Men samtidigt kan jag konstatera att den som gillat bandets tidigare alster kommer att uppskatta detta album, det finns mycket att tycka om.

Bra album men det kan bli lite för mycket av det goda när man slår samman tre EP-skivor till ett album, på något sätt blir delarna bättre än summan i detta fall. Det är sällan det fungerar med timmeslånga album, de har en tendens att få en att tappa intresset under delar och oftast blir de att de bästa spåren som utmärker sig medan resten av albumet brukar kännas lite platt och det är hur detta album känns. Jag tyckte mycket om Monmentum, andra delan i EP serien och när jag lyssnar på samma låtar här så drunknar de bara i helheten som känns lite platt och utan riktning. Med The Immortalist tycker jag att de skapat ett väldigt bra album som dock hade kunnat vara bättre om det varit bara lite kortare och lite mer varierat.

HHHHHHH