John Wesley
A Way You'll Never Be

Jag borde tycka om John Wesleys musik då det progressiva ligger mig varmt om hjärtat och det är vad Wesley bjuder på. Musik inspirerad av band som Rush, Porcupine Tree (där han också hörts) och Pink Floyd. Han kombinerar modern rockmusik med klassisk progressiv rock, lite jazzinslag och lite singer-songwriter-prylar. Ett på pappret intressant album och ett som tagits emot väl av recensenter på internet.

Och visst är det snyggt utfört, snyggt producerat och väl framfört med snygga soniska landskap och så vidare. Allt är helt enkelt upplagt för ett snyggt album, men jag kan bara inte se vad dessa recensenter ser i detta album. Visst är det väl helt okej, det är definitivt inte dåligt och stämningarna är bra men albumet känns sömnigt och intetsägande. Det är till och med varierat men speltiden är lång med närmare timmen vilket i och för sig inte brukar vara något problem när det gäller progressiva album, men i detta fall känns det väldigt långt – som att albumet aldrig tar slut.

Det börjar annars med ett spår som någon recensent jämförde med Porcupine Trees Blackest Eyes även om jag inte tycker att detta spår är av den kalibern så finns det visst fog för en jämförelse och det är ett schysst spår. Det bästa spåret är dock annars the silence in coffee som jag tycker mycket om. Men vass produktion och hyggliga spår ger inte den där känslan ett bra album ger. Jag tycker egentligen inte att något på detta album fångar mitt intresse och det känns mest som en ganska jämntjock sörja av låtar som flyter samman till en enhet som börjar och sedan aldrig riktigt tar slut. En sörja som låter rätt bra men saknar den där riktiga spetsen.

Nej Wesley, du får nog läsa de andra recensionerna om du vill ha en egoboost för jag är inte speciellt imponerad. Det känns som att Wesley har betydligt mer att ge än detta, det är ett snyggt producerat men ytterst tråkigt album.

HHHHHHH