Headspace
All That You Fear is Gone

Allt du fruktar är borta påstår Headspace, och jag kan inte annat än påstå att det var ett album jag hade vissa förväntningar på när det dök upp i min mailbox. Dock kan jag säga att det sedan försvann ur mitt medvetande, jag förträngde det efter den initiala besvikelsen. Headspace med Damian Wilson och ett helt gäng kompetenta musiker ståtade med en väldigt lovande debut för ett par år sedan, väldigt intressanta låtar och så vidare, nu är de mer ambitiösa och egentligen känns redan omslaget mindre intressant än vad debutens omslag var – men det är inte bara omslaget.

Progressiv metall är vad det handlar om, melodiöst, komplext, lysande produktion och fantastisk sång – Damian Wilson är definitivt en av de absolut bästa manliga sångare man kan hitta inom populärmusiken. Mycket variation, många långa spår och ofta långa sekvenser, egentligen inte speciellt dynamiskt och det är ett väldigt långt album – känns som det är omkring sju timmar långt om jag ska vara ärlig. Det känns lite som att alla musiker vill stoltsera med hur duktiga de är och det på bekostnad av låtarna, redan inledande spåret visar upp en fragmenterad upphackad skepnad, ett spår som saknar klimax. Många snygga delar för sig men som helhet en förskräckligt dålig inledning. Och det fortsätter så, med fragmenterade låtar, fantastiskt framförande och fullständigt ointressant innehåll.

Någon skrev i en recension att man ska gilla sperma för att uppskatta detta onanerande och det har denne recensent faktiskt en riktigt god poäng i, det känns nästan kladdigt, smutsigt och illaluktande när man tar sig igenom detta album. Ett antiklimax tycker jag är den perfekta beskrivning av detta album, det byggs hela tiden upp till något och man förväntar sig ett alldeles fantastiskt klimax såsom brukar vara fallet när man lyssnar på band som Dream Theater men det kommer aldrig och efter ett par ologiska orgier i instrumentalonani och komplexitet för komplexitetens skull tar låten slut och man står bara där med en känsla av tomhet – som att bandet missade själva poängen med låten.

Att det finns kompetens och att de gör riktigt snygga musikaliska yttringar finns det ingen tvekan om, men man ska sätta samman detta till låtar som faktiskt skapar en känsla för lyssnaren och Headspace misslyckas kapitalt med det och skapar i processen det kanske sämsta progressiva metallalbumet jag hört de senaste fem åren – kan inte komma på något sämre så här på rak arm.

En bedrövelse som aldrig tar slut, ett antiklimax enligt definitionen av ett antiklimax – en massiv besvikelse då jag hade förväntat mig något betydligt mer intressant, speciellt med tanke på Damian Wilsons ”track record”. Jag kan inte påstå att något av det jag fruktar skräms av detta album, snarare skapar de en fruktan i mig att detta skulle kunna hända många av mina favoritband – det vore faktiskt tråkigt om även dessa drabbades av storhetsvansinne och tappade bort all självkritik och släppte rena uppvisningar i konsten att skapa ett komplicerat ingenting som tar en evighet att konstatera att det handlar om absolut ingenting.

Nej för fan, soptippen för Damian och hans kollegor i Headspace – ödmjukhet och lite mer kritiskt granskande av sitt eget verk hade inte skadat. Jag är inte imponerad och jag kan inte rekommendera någon att ens titta närmare på detta album som gör sig bäst så långt från en musikspelare som möjligt.

HHHHHHH