Schysma
Idiosyncrasy

Schysma från Italien släpper sitt debutalbum som de kallar Idiosyncrasy, Egenhet om man väljer att översätta till vårt svenska tungomål. Kul skivomslag, lite progressiv känsla. Italien är annars ett kul hårdrockarland med musik som bjuder på mycket spännande egenheter. Samtidigt kan det vara lite träff eller miss när det gäller italienska band och deras musik för lika ofta som det kan vara lysande kan det vara fullkomligt löjeväckande. Frågan är vad Schysma har att erbjuda oss, de har åtminstone inte valt ett löjligt namn utan hittat på ett som är kort och koncist.

De håller sig dessutom ganska korta och koncisa när det gäller speltiden, 53 minuter är relativt kort för ett progressivt metalalbum. Deras musik är progressiv och lätt att ta till sig, bra variation över de tio spåren på albumet där en del har väldigt klämmiga melodier och andra lite mer komplicerat tilltalston. Ett album som bör tilltala fans av band som till exempel Dream Theater. De håller det ganska enkelt och jag tycker inte att de tappar bort sig i självbeundran som många av de som försöker kopiera Dream Theater tenderar att göra. Bra sångare har de också, och skön produktion, inte överdrivet polerat och ganska kraftfullt. Ett kvalitativt debutalbum rent ljudmässigt, det känns som ett band som vet vad de gör om man säger så.

De låter alla delar få sin plats i det musikaliska landskapet och de målar upp sina verk på ett sätt som ger utrymme för varje liten detalj, något väldigt få band lyckas med i denna genre. Precis som tidigare nämnda Dream Theater är de som bäst när de förenklar och skapar hitbetonade låtar, då tar man lätt dem till sig och spelar dem om och om igen och således hittar men även till de mer komplexa skapelserna. Riktigt bra är det faktiskt och jag kan väl inte se några direkta svagheter, kanske att de inte riktigt funnit en så värst tydlig identitet utan man tänker snarare på vilka de inspirerats av än på deras egen musik, vilket förstås inte alltid är en bra grund att stå på. Å andra sidan är det deras debutalbum och jag är ganska säker på att vi kan förvänta oss en hel del spännande från detta band under åren som kommer.

Det finns som jag redan varit inne på, ett flertal högklassiga låtar som bör tilltala även de mer luttrade progressiva fansen. Ett par förtjänar dock att nämnas, såsom det inledande spåret Lost in the Maze som är ett skönt medryckande spår som sätter an en bra ton. Pendulum är ett annat tilltalande spår, lite mer komplext och kanske inte för alla. Sinner gillar jag verkligen på grund av de sköna melodierna och medryckande avslutningen Time Man är väldigt tilltalande. Imponerande debut, väldigt bra album, det enda som kanske saknas är lite mer karaktär, något som gör Schysma till dem de är och ger dem en mer tydlig identitet.

HHHHHHH