Emerald Sun
Metal Dome

Smaragdsol, ett grekiskt power metalband som började sin saga när den egentligen borde ha avslutats för ungefär när power metallen tappade i metallens mainstreamfåra inledde detta band sin bana – snacka om taskig timing. Detta är bandets fjärde album som de kallar Metal Dome och därmed har nog hunnit bädda in alla klichéer power metal-band kan ha i sina titlar såsom Twilight, Sun, Emerald, Regeneration, Metal, kanske att de har kvar att slänga in någon knekt och något svärd också men det mesta är redan där. Jag gillar tramsiga musikstycken lika mycket som någon annan men det är svårt att se någon större relevans i att drömma sig tillbaka omkring 15-20 år och tycka att det var bättre förr – dock är det väl dags för en renässans för power metal snart med tanke på när det somnade in sist.

Power metal, bra fart i låtarna med klämkäcka refränger och en typisk power metalsångare – det kan nog inte bli alltför mycket mer kliché än detta. Destiny, Legacy, Metal, Freedom Call, No More Fear är ord som förekommer i låtlistan, knappast oväntat. Snygga melodier och en produktion som påminner mer om något från tidigt 2000-tal än något nytt och modernt. Typiskt låtmaterial över ett dussin låtar, hyfsad variation men inget att skriva hem om egentligen och jag kan knappast påstå att detta band erbjuder något vi inte hört förr även om det mesta av det gjorde i slutet av 1990- och början av 2000-talet. Faktum är väl att det var just den här typen av musik som en gång gjorde att vi skapade detta magasin men precis som de flesta har vi vuxit ifrån denna musik en aning även om den har en nostalgisk plats i hjärtat.

Det är ett ganska schysst album, bra driv och energi. Underhållande musik, många sköna refränger och medryckande låtar. Dock tröttnar man tyvärr också ganska fort med tanke på att nyhetsvärdet i detta album är noll och det har ingenting fräscht att erbjuda den som hoppas på något spännande eller nyskapande. Det känns som att det egentligen är ett album utan någon egentlig relevans, världen kan både ha och mista Emerald Sun och deras senaste album. Det är inte så att det är dåligt, men det är samtidigt inte så bra att det glänser över allt annat i genren och det har som sagt inget nytt och fräscht och lite väl mycket kliché för att verkligen kännas speciellt relevant.

Bra låtar finns det inledande Screamers in the Storm är rätt schysst och börjar albumet på ett bra sätt medan efterföljande titelspåret måste vara ett av de mest intetsägande och meningslösa titelspåren som satts på ett power metalalbum. Freedom Call är höjdpunkten även om låten börjar mindre bra. När allt tar slut så kallar naturen och albumet hamnar i en hög av andra album som hamnat i min brevlåda och troligen aldrig någonsin kommer att spelas igen. En minnesvärd refräng är dock fjärde spårets: Freedom Call är en riktigt skön refräng som kommer att sitta kvar en stund i alla fall nu när resten av albumet fallit i glömska redan innan det släppts.

HHHHHHH