Hammerfall
(r)Evolution

Sällan har väl en titel varit mer missvisande, Hammerfalls nya album är varken en utveckling eller revolution. Det är snarare ett steg bakåt om vi jämför med dess föregångare Infected från 2011. Antagligen backar Hammerfall för kritik de fick i samband med Infected och bjuder tillbaka sin maskot Hector som till och med får en egen hymn, dessutom backar de stilistiskt till att göra precis samma sak som de gjort förr. Det är klassisk Helloweeninspirerad power metal byggt på körade refränger, hymniska tongångar och de där klassiska dubbeltrampen som gjorde genren omåttligt populär i slutet av 90-talet och i början av detta millenium.

Det som är positivt är att Joachim Cans som sjunger för Hammerfall har åldrats och hans strupe har antagligen tagit en del stryk då hans sång är inte lika klar på på bandets tidigare album, han låter fortfarande tamare än en kastrerad Golden Retriever men inte lika tam som förr. Jag hade gärna sett att sången blev lite mindre tam, produktionen är annars väldigt bra men bandet känns inte lika auktoritärt som de gjorde på Infected. Annars är väl låtmaterialet precis vad man kan förvänta sig, det finns de där låtarna som alltid finns på ett Hammerfall-album, eller ett power metal-album för den delen. Kanske lite mer moget än något liknande album bandet gjort (om man verkligen anstränger sig kan man ana det), Infected borträknat. 50 minuters speltid är väl relativt acceptabelt.

Jag måste säga att jag var beredd att ge bandet höga betyg redan från början men allteftersom albumet går så sjunker också låtkvalitén och det slutar med högst ordinära (om jag ska vara snäll) Wildfire. Inledande Hector’s Hymn är dock riktigt jävla bra, det är så som man vill att Hammerfall ska låta. Titelspåret och efterföljande två-tre spår håller definitivt också riktigt god klass innan kvalitén som sagt dör av och avslutningen gör definitivt ingen glad. Det slutar ändå definitivt som ett väldigt trevligt album, även om jag tycker att trumslagandet kunde ha varit bättre överlag, det finns en del väldigt störande inslag som stör annars riktigt bra låtar.

Mer eller mindre precis vad man kan förvänta sig av ett band som inte vågar gå vidare på en ny mer intressant väg de provade slå sig in på, det här är precis vad de gjort tidigare och det lär med all sannolikhet glädja fansen och ge oss andra ett helt okej album att lyssna på. Det är svårt att tycka illa om Hammerfall för de är bra på vad de gör, det de gör är dock inte speciellt intressant och de har gjort samma album sju gånger tidigare. Minus också för en tam sångare även om åldern verkar ta hans röst i rätt riktning, vi får väl hoppas på att han får en släng av Progeria för då kan han kanske låta riktigt intressant på nästa album.

Egentligen behöver man väl inte skriva något annat än: Titta på omslaget, så låter det.

HHHHHHH