Ted Nugent
Shutup & Jam

Ted Nugent är en dåre. En jubelidiot. Ett pucko! Och jag skulle inte vilja ha något som helst med den mannen att göra om jag fick välja. Ärligt talat så hatar jag Ted Nugent och hela hans vapenförespråkande trångsynta och odemokratiska tänkande. Men det är inte min uppgift att bedöma personen Ted Nugent så jag får lägga mitt förakt åt sidan när jag ska bedöma hans skivor - för här är idiotens fjortonde skiva och jag är här för att berätta om musiken han spelar på den.

'Shutup & Jam' är en nedskalad hårdrocksplatta på tolv spår med ett trettonde spår som repriserar en av skivans låtar i bluesutförande. Med sig på resan har Nugent bl.a. Sammy Hagar som gästsjunger på en av låtarna samt ett band bestående av "the usual suspects" - Knatte, Fnatte och Tjatte (även kallat något annat, se infospalten till vänster men de har alla varit med på Ted Nugents äventyr förr). Tillsammans gör de en skiva som jag nog inte hört på kanske 30 år, en skiva som jag verkligen inte förstår mig på. Ska den vara så här "oproducerad" eller har den bara blivit det? Jag förstår inte alls konceptet.

Efter det sunkiga inledande spåret artar sig skivan en aning och hur fånig än Fear Itself är har den ändå ett någorlunda skönt driv i sig. När vi kommer till spår som I Love My BBQ och Do Rags And A .45 samt tolvan Trample The Weak Hurdle The Dead så flippar det dock ur en aning. Lyriken är fullständigt idiotisk på den här skivan och den har fått en lika stor och central roll på den här skivan som på alla Ted Nugents skivor. "Jag heter Ted Nugent och på mina skivor ska man höra hur fantastisk jag är på skriva lyrik. Jag får könssjukdomar för jag har oskyddat sex, yeah! Jag har ett ego stort som hela Nevada". Hur resonerar han egentligen?

Musiken är som sagt avskalad och oproducerad. Det låter som den är inspelad i en enda tagning med alla delar inspelat på en och samma gång. Det skulle kunna ha varit en musikalisk, artistisk sak om de bara hade varit lite mer musikaliska… och artistiska. Nu låter det bara slarvigt. Och det passar måhända till lyriken, men är faktiskt ovärdigt musiken som - hör och häpna - låter ganska bra.

Hade det känts som att den här skivan lät som den gör för att det fanns någon form av konstnärlig idé med det hela hade det definitivt varit annorlunda, men för att det skulle behöva kännas så hade Nugent behövt visa att han faktiskt vet vad det är han håller på med. Men det gör han inte. Det finns absolut inget på den här skivan som indikerar att det här skulle vara ett experimentellt uttryck, en konstnärlig ådra - ett planerat drag. Det är helt enkelt för mycket brister i materialet för att det skulle kännas som att Nugent faktiskt brutit mot "reglerna" medvetet. Hela skivan känns bara som att Nugent försökt, men att han inte kan bättre. Och ärligt talat, kan inte Nugent bättre än så här borde han inte bara hålla käft med sina politiska åsikter utan även med sina musikaliska uttryck.

'Shutup & Jam' har en titel som jag tycker Nugent borde ta till sig mest själv. Håll käften och spela, och träna och lär dig bli en bättre musiker - du har släppt tillräckligt med skivor nu med undermåligt material och jag har väldigt svårt att se varför någon över huvud taget bryr sig längre. Jag gör det då inte i alla fall, men det har jag å andra sidan heller inte gjort ens från början. Vissa av er kanske tror att jag bara säger dessa saker för jag ogillar Ted Nugent, men anledningen till att jag klargjorde min ståndpunkt kring honom i början för att lägga korten på bordet så att det inte skulle bli några diskussioner kring det. Ja, jag ogillar Ted Nugent, men nej - det påverkar inte min åsikt kring musiken. Den här skivan är helt enkelt inte särskilt bra!

HHHHHHH