Outloud
Let's Get Serious

Nu ska vi bli lite allvarliga! Så tycker grek-/amerikanska Outloud på sitt andra album som besitter ett ganska sexigt skivomslag, mycket fascinerande skyskrapor. Ett acceptabelt skivomslag, bandets tidigare album har också varit acceptabla men inte speciellt intressanta. Blir det kanske på allvar denna gång? De har tagit hjälp av trummisen från Nile för att hamra på trummorna och adrenalimaffians gitarrist hjälper till med ett gitarrsolo. Med 8000 sålda album sedan tidigare (frågan är varför det ens nämns i presstexten) kanske bandet kan nå längre nu med kraftfullare trumslag och kanske lite bättre pondus.

AOR/hårdrock med energi, med pondus och med snygg produktion. Oudloud låter fräschare och mer kompetenta än de gjort på något album/EP jag hört med dem. Välgjort och kompetent utfört och sångare Chandler Mogel låter bättre än han gjort någon gång jag hört honom tidigare. Produktionen är dessutom bättre än tidigare, det är Outloud bättre och fräschare än tidigare. Kanske att de tagit i lite väl mycket när det gäller speltiden, 54 minuter är lite i längsta laget då variationen är typisk för genren och sådär. Inga direkta överraskningar i det musikaliska spektrat men ett mer välljudande verk än något bandet mäktat med tidigare.

Och det är inte bara mer välgjort, låtmaterialet är särklassigt bättre än något jag hört från Outloud tidigare. Jag tycker att vi får ett bättre musikaliskt verk än något de gjort tidigare. Men inte bara det, det är ett bra album rätt och slätt, bra låtar överlag och riktigt bra i sina bästa stunder. Visst, det är inget som kommer att gå till musikhistorien men för första gången så ser jag något intressant i detta band. Det skall dock påpekas att bara för att de för första gången tilltalar mig så har de inte tappat sin karaktär, det är fortfarande Outloud, bara ett snyggare och fräschare Outloud. Jag gillar detta album även om jag knappast tror att det kommer att snurra något mer i denna skivspelare nu när jag är klar med det.

Men innan jag lämnar er att begrunda om ni vill ha detta album eller ej kan jag klargöra att inledande och avslutande spåren är de två vassaste. Det inledande spåret Death Rock! är väldigt skönt, bra driv och riktigt bra energi, jag önskar att bandet lät så här oftare. Avslutande Enola Gay är en cover och en riktigt kul låt som gör att man också lättare kan svälja den lite väl långa speltiden, ett explosivt spår helt enkelt. Ett album som är grymt i sina bästa stunder.

HHHHHHH