Miss Behaviour
Double Agent

Svenska bandet Miss Behaviour är tillbaka med sitt tredje album som går under namnet Double Agent. Det får mig att fundera lite, då de fyra senaste AOR Heaven skivsläppen vi fått från PR-bolaget är svenska med 220 Volt, Niva och Grand Design förutom Miss Behaviour, så vad är det egentligen med Sverige och musik? Är det helt enkelt så att vi svenskar inte bara är i världstoppen när det gäller livskvalité och liknande utan också på musik för det är inte bara inom den melodiösa hårdrocken vi dominerar. Jag säger vi även om jag själv är fullständigt oduglig inom området, jag skriver bara vad jag tycker och hur svårt är det? Miss Behaviour var det allt handlade om dock, deras tredje album som beskrivs som kritikerrosat på bandets hemsida.

Musikaliskt är det förstås melodiös hårdrock med ganska tydligt keyboarddriv, väldigt melodiöst, medryckande refränger, sångaren ligger inte i den här falsettregionen som bland annat Toto förespråkar utan låter mer som något åt Def Leppards håll om vi nu ska fortsätta jämföra med annat. Bra sångare tycker jag, produktionen är polerad och snygg, kanske att den är en aning tam. Mer pondus hade inte skadat. Bra varierat låtmaterial som visar upp den vanliga variationen men med ett större djup än många av sina genrekamrater. Det borde definitivt intressera många, de kanske dock inte bryter så värst mycket ny mark med sina musik men jag tycker inte att de känns som ett typiskt band åtminstone vilket kanske är allt man kan önska sig med tanke på hur mycket som finns i den melodiösa rockgenren idag och även hur mycket den fylls på för var dag som passerar.

Jag tycker detta album är riktigt bra, speciellt titelspåret. Vi bjuds på sköna melodier, bra refränger, bra musicerande överlag och därför bjuds vi förstås på ett riktigt bra album som dock hade kunnat vara än bättre om produktionen hade haft lite mer pondus. Om det är bättre än det väldigt hyllade senaste albumet låter jag vara osagt med tanke på att jag inte hört det albumet, detta är åtminstone väldigt vasst och väldigt underhållande. Ett album jag kan rekommendera.

Förutom titelspåret så tilltalar avslutande Silver Rain, Midnight Runner, The Cause of Liberty och det öppnande spåret är också väl värt att nämna. Det blir ungefär halva albumet som ger ett bestående intryck, vilket förstås borgar för ett positivt betyg från recensenten. Det innebär att om du är en som gillar melodiös hårdrock/AOR så är nog detta album definitivt ett du bör ta dig en närmare titt på, det är faktiskt riktigt bra och kan rekommenderas till all som uppskattar bra musik.

HHHHHHH