Houston
Relaunch II

Svenska Houston är tillbaka, med än ny nystart. Den senaste var 2011 då de också bjöd på covers, då med låtar som inspirerat dem men nu med lite andra grejer som låtar av Lady BlaBla och något amerikanskt lantisband och så vidare. Lite John Farnam och sådant också. De bjuder på sex covers och fyra egna låtar, alltid kul med covers är förstås en sak man tänker på. Fult skivomslag är en annan tanke och att Houston är lite av en sådan där ”guilty pleasure” som man säger på engelska, något kul att gilla men som är lite pinsamt att tycka om. Speciellt för någon som är kritiker eftersom bandet hittills inte direkt valt att bryta någon ny mark utan hålla sig till väldigt klichémässig weastcoast/aor. Kanske detta är en nystart på något annat, inte för att jag förväntade mig något när jag inledde arbetet med detta album.

Det slog mig snabbt att detta album hade minst en cover eftersom inte ens ett svenskt band vid namn Houston kan var så lantisredneck som lyriken i låten Cruise som jag nu upptäckt är ganska urkass i original. Jag hatar lantisar och deras attityd så den låten trycker på helt fel knappar. Nåväl det är inte att debattera låtval, eller kvalitén på ursprungslåtarna jag ska göra i denna recension även om man kan undra. Annars måste jag faktiskt säga att albumet är förvånansvärt sammanhängande trots de många coverlåtarna med så pass olika ursprungskaraktär. Som vanligt är det annars bra produktion, medryckande refränger som bygger låtarna, bra sång, typiskt aor egentligen. Det är inte direkt så att de slår mig hur nyskapande Houston plötsligt blivit, snarare tvärtom. Men albumet är föredömligt kort med speltid på under fyrtio minuter, tänk om alla aor-nissar kunde förstå att det borde vara eftersträvansvärt. Egentligen inte några musikaliska överraskningar, kvalitativ produktion och riktigt bra gjort, precis som förväntat. Lyriken på Cruise är dock patetisk, den måste vara ironisk, ingen kan på allvar ha positiva associationer till en amerikansk pickup.

Lika löjligt och bristfälligt nyskapande som detta album är, lika jävla bra är det. Kognitiv dissonans kallar den förträfflige brittiske komikern Bill Bailey det tillstånd som uppstår när man lyssnar på detta album. Man borde inse att det är ganska patetiskt, ganska kreativt löjeväckande men det är så jävla bra att man inte kan sluta lyssna. Bra gjort Houston, ni har lyckats göra något löjligt till något bra. Jag kan inte låta bli att charmas, att tycka om, att spela detta album som bjuder på den ena höjdaren efter den andra. Nämnda Cruise i Houstontappning är så medryckande och bra att man nästan kan överse med den patetiska lyriken, tänk om de skrivit om den till att inkludera lite mer vettiga bilar och tänkande. En nystart är det nog dock inte i musikalisk bemärkelse och även om de kan göra så här bra musik kan de inte bara repetera detta i fortsättningen för även det bästa blir tråkigt om man upprepar det för mycket. Men något så här bra har inte Houston gjort tidigare, även om nu bara fyra spår kan krediteras dem till fullo, det är dock några av de bästa på albumet.

”Our love is like a window, its open when the wind blows - no more hiding in the shadows… etc” är lyriken i albumets bästa låt. Varför? varför kan så få musiker tänka och faktiskt skriva lyrik som inte är patetisk, de har ju uppenbarligen förmågan att göra fantastisk musik, varför inte spendera två sekunder på att skriva lyrik som inte enbart är nonsens? Sex poäng hade jag kunnat ge om jag inte störde mig så förbannat på vissa lyriska kompositioner. Men Our Love är jävligt bra ändå, Cruise likaså, inledande Justice for One och näst sista spåret Downtown är andra höjdare. Halva albumet har definitivt hitpotential och resten av spåren är bara väldigt bra. Det är på fler än ett sätt ett löjligt album, men det är ett löjligt bra album. Grattis Houston.

HHHHHHH