Houston
II

Det sägs att det svenska band som döpt sig efter en amerikansk stad slog ned som en bomb med sin självbetitlade debut. Tre år senare är det nu dags för album nummer två som intelligent nog fått namnet II vilket torde indikera nivån på deras kreativa ådra. Producent Delin har sedan debuten blivit fast medlem i bandet så nuförtiden är det en trio och inte en duo, de har också en räcka gästmusiker att stoltsera med på detta album. Det betyder förstås att allt onekligen är upplagt för att vi ska få oss ett fint album.

Omslaget skriker åttiotal så att det räcker och blir över och albumet gör precis detsamma när man lyssnar på det, det är gammal hederlig AOR med stor betoning gammal och på keyboards, samt på melodier. Inget nyskapande här inte. Fantasieggande är det knappast, välgjort är det däremot och riktigt bra producerat. Sångaren är hyfsad, inte den bästa jag hört men knappast heller den sämsta. Inte överdrivet varierat, det är ganska mycket samma stilistik albumet igenom vilket betyder genomtio spår och 45 minuter musik som kan beskrivas som relativt stelbent.

En kvalitetsinspelning är det och definitivt ett album med goda kvalitéer. Speciellt inledningen av Glory, keyboardslingan de använder är fullständigt lysande, spåret i sig är dock ganska sömnigt och jag tycker inte riktigt att det gör keyboardslingan rättvisa. Andra spåret I’m Coming Home är bättre och troligen toppspåret på albumet. De andra spåren är också bra, det är ett ganska skönt album att lyssna på. Jag tycker dock att något saknas. Det finns inget riktigt hitspår, och de hittar inte heller riktigt de där refrängerna som man bara måste sjunga med i, det finns ingen som verkligen sätter sig på lyssnarens medvetande.

Houstons andra album bör nog tilltala fans av klassisk AOR, och folk som tycker att musik gjordes bäst på åttiotalet. Det bör troligen inte heller direkt få någon att rygga tillbaka i avsky eftersom det är musik som är väldigt svår att ogilla, samtidigt är det svårt med allt som redan finns i genren att verkligen bli exalterad över ett album som detta.

Houston har potential att göra stordåd men de måste sluta leva i det förgångna och börja skapa modern musik, musik som kan få deras musik att stå ut över mängden och därmed göra att deras musik faktiskt håller längre än nyhetens behag. Houstons andra album är ett ganska bra sådant men det saknar en del för att nå de där riktigt höga höjderna.

HHHHHHH