Burden of Grief
Unchained

Sjätte albumet från tyska Burden of Grief signifierar bandets 20-årsjubileum. Unchained heter detta nya album, snyggt omslag i sin enkelhet. Kanske inte så jubileumsaktigt men definitivt intressant. Ett album som precis som sin föregångare är producerad av svenske Dan Swanö som förstås är ett väldigt starkt namn i branschen. Att bandet gillar covers kan tyckas ganska självklart med tanke på att de bjöd på en hel skiva med covers som bonus till förra albumet Follow in the Flames och detta avslutas med ett nytt coverspår även det ett bonusspår för den som köper digipak-versionen av detta album. Det sägs att bandet tagit och fokuserat sina styrkor och skapat nio-tio vassa rockerrökare.

Melodiös thrash/death metal snackas det om, men Burden of Grief gör mer än så. Deras musik byggs på mer av heavy metal-grund än på något annat. Med Hammondorglar och medryckande refränger bjuder deras musik på något vi inte alltför ofta hör. Sången är raspig och ganska monoton, variation genom albumet är god och ljudbilden imponerar. Det är tungt och aggressivt men samtidigt snyggt och melodiöst, riktigt bra gjort. Det känns som en solid produktion, och de som känner bandet sedan tidigare kommer att känna igen sig mycket väl. Det är kort och koncist, rakt på sak med 40 minuters speltid om du inte räknar in bonusspåren men även med dem inkluderade är speltiden acceptabel.

Det är ett bra album, sköna spår och allt det där. Jag gillar detta album, det är bra och välgjort. Men även om jag gillar det tycker jag att det saknas något, kanske är det en hitlåt som saknas även om den flotta Black Sabbath-covern Neon Knights är riktigt vass. Bästa spåret på albumet är den också men kom ihåg att ni måste införskaffa digipak-versionen för att få tillgång till den låten. Överlag dock ett solitt album även om det saknar den där riktiga höjdpunkten, och jag kan varmt rekommendera det till alla er som gillar Burden of Grief sedan tidigare. Jag tycker bara att det är lite synd att albumet aldrig riktigt lyfter, det känns som att de fortfarande är kedjade vid något.

Förutom Neon Knights är det inget som griper riktigt tag i mig, det är flera schyssta låtar men ingen jag tycker verkligen intresserar. Det finns ett djup och albumet håller att lyssna på många gånger men för att man ska vilja lyssna många gånger måste det finnas incitament till det och tyvärr är de lite för få för Burden of Grief och Unchained hamnar till slut i den berömda högen med avslutade skivor som troligen aldrig mer kommer att få speltid, inte för att det är dåligt men för att det saknar det där lilla extra.

HHHHHHH