Allen/Lande
The Great Divide

Hårdrocksbranschens förmodligen flitigast använda röster har återigen förenat sig för en skiva tillsammans och den här gången har man definitivt tonat ner sig lite från hur det lät senast. 2010 avslutade duon sin triologi "The Battle, The Revenge & The Showdown" med en blytung heavy metal-platta som vi på Hallowed belönade med fyra poäng av sju möjliga. Nu har man alltså tonat ned sig lite, tyngden är definitivt mindre påtaglig och istället finns här fler spår som både är hyfsat mjuka och hyfsat långsamma. Kan det verkligen vara ett vinnande koncept för två så hårda herrar?

Russel Allen har sedan begynnelsen i Symphony X både använts flitigt som gästsångare och skapat sidoprojekt som bl.a. detta och Adrenaline Mob. Jørn Lande har sedan sin medverkan i Masterplan fullkomligt tagit över hela hårdrocksbranschen med sin röst. Han började i bandet Vagabond men var förmodligen mest känd för sina soloalbum eller Ark fram till genombrottet med Masterplan. Därefter har han hörts på ett antal album av alla dess sorter. Trots att dessa giganter båda har sina namn i "bandet" är det en svensk herre som står bakom projektet - gitarristen Magnus Karlsson som dock hoppade av projektet förra året tillsammans med trumslagarpojken Jaime Salazar. Nya i bandet till denna fjärde skiva är istället två Finnar, Jami Houvinen som vi fick lära känna tidigare i år med Ring Of Fires skiva 'Battle Of Leningrad' och Timo Tolkki (som knappast behöver en närmare presentation). Kanske är det nya manskapet som förändrat ljudbilden? Kanske är det en naturlig utveckling? I vilket fall som helst så har det skett och så här låter det:

Jørn Lande och Russel Allen har inte överdrivet olika röster - de är båda sångare som sjunger på kraft, känsla och karisma snarare än överdriven kvalitet. Visst är båda kvalitetsmässigt duktiga sångare också, i synnerhet Russel Allen, men det är ändå passionen i deras röster som gjort dem till de giganter de är. När man skalar ner musiken på det sätt som bandet har gjort till den här skivan förlitar man sig ganska mycket på att sångarnas kvalité ska bära musiken. Det är ett riskabelt drag att låta dessa två sångare ta det ansvaret och stundtals känns det som de skjutit sig själva i foten när man valt att gå den här vägen.

Här är de långsamma spåren: Dream With Me, Lady Of Winter, The Hymn To The Fallen, The Great Divide och Bitter Sweet. Här är de snabba: Down From The Mountain, In The Hands Of Time och Dream About Tomorrow. Här de som varken är snabba eller långsamma (eller både snabba och långsamma): Soild Ground och Reaching For The Stars. Fem långsamma, tre snabba och två mellanting. Det lustiga är att ju långsammare de sjunger desto bättre låter det när det går långsamt och ju snabbare det går desto bättre sjunger de när det inte går långsamt. Det är dessa mellanting och halvsnabba/halvlångsamma spåren som Drar ner intrycket. Och det är på något sätt både väntat och förvånande. Det är väntat för att Timo Tolkki är en mästare på att skriva ballader OCH supersnabb power metal. Men det är också förvånande för att Timo Tolkki förmodligen skrivit några av världens bästa mid-tempolåtar genom karriären eller vad säger man inte om episka körare som Infinity, Elements och Destiny? Vad säger man inte om snabba spår som Papillon och Hunting High And Low? Vad säger man inte om långsamma spår som Dream With Me, 4000 Rainy Nights och Key To The Universe? Timo Tolkki kan det här, oavsett vad han gör - så varför fungerar inte Allen och Lande på hans mid-tempospår?

Vi låter den moroten gro en aning och fokuserar oss på musiken istället. Som sagt, det är en aning mjukare nu än på 'The Showdown' och det är också lite långsammare än senast. Hade de två sångarna varit lite mer lika Timo Kotipelto hade jag nästan trott att jag färdats tillbaka i tiden till milleniumskiftet och Stratovariusskivorna 'Visions', 'Destiny' och 'Infinite' därför att bortsett från det där megaepiska långa spåret som avslutade alla dessa skivor finns verkligen alla ingredienser från Tolkkis gamla storhetstid här. Trummorna haglar inte på i samma tempo och keyboardsen åker inte berg-o-dalbana runt musiken men i övrigt är det väldigt likt. Och även om det var bra skivor är det aldrig en bra sak.

Det sorgligaste med att det är likt tre av mina absoluta favoritskivor genom tiderna är att det dessutom också är betydligt sämre än originalen. Hade det varit en förbättring - okej, det hade varit acceptabelt. Men sämre varianter? What's the point? Både Allen och Lande, i synnerhet Lande, bör inte ge sig in på Stratovarius vägar och enda anledningen till att jag inte sågar den här skivan hårdare är att det är två fantastiskt duktiga sångare som sjunger till en av världens bästa låtskrivares låtar, backad av några av världens bästa musiker. Det är naturligtvis inte dåligt då… men det är en massiv besvikelse och kunde ha varit så mycket bättre.

Bäst på skivan är spåren Lady Of Winter, Dream About Tomorrow och Bitter Sweet. Det finns fler bra låtar men i de flesta av dessa kan jag inte hjälpa mig från att känna denna massiva besvikelse för att de slarvat bort deras sanna potential. Godkänt… i underkant.

HHHHHHH