Gloryful
The Warrior's Code

Ärofyllda tyskar slår sina påsar ihop med en svensk trollkarl och skapar ett äventyr där svärd och legender talar, där ära och redlighet råder. Ta en titt på omslaget, gissa vilken typ av musik ni kommer att höra. Har ni gissat? Grattis ni gissade rätt. Det är knappast någon överraskning för den som sett omslaget när det musikaliska startar. Dan Swanö har stått bakom rattarna för detta album, ett album som är Gloryfuls debutalbum som enligt vissa skall vara ett efterlängtat sådant. Inga klichéer eller skitsnack, det är vad det är: heavy metal! säger pressinformationen.

Föga överraskande handlar det om standardiserad power-/heavy metal fylld av klichéer och sådant. Medryckande refränger, klassiska riff och diverse annat vi hört förr. De har en hyfsad sångare, mycket bra produktion och ett låtmaterial som känns ganska typiskt för genren, lite som ett tvärsnitt av genren kan man nog säga. Inte ett alltför varierat album men trots det en speltid på närmare timmen, det tycker jag är i längsta laget måste jag säga. Annars finns det väl inte så värst mycket att säga om albumet som sådant, det är vad det är, ett genretypiskt album med genretypisk attityd och liknande. Ingenting överraskande här inte.

Det är väl ett hyfsat album att lyssna på men inget speciellt och inget som vi inte hört förr, många gånger. Riffen är typiska, sången är ganska typisk och attityden är typisk för genren. Det är inte mycket som överraskar med vad bandet har att erbjuda och när de till och med sjunger om att du inte väljer metal utan metal väljer dig då exploderar min tönt-o-meter jag använder för att kontrollera bandens trovärdighet. Tills dess, spåret som heter Fist of Steel har jag ändå tolererat detta album och till och med tyckt att det varit ganska bra men en sådan textrad är svår att svälja. Hur fan kom den genom kvalitetskontrollen? Nej, det blir både omoget och framförallt skjuter de ifrån sig mig som lyssnare med sådant, metalfolk är inte unika på något sätt, snarare mer flockdjur än de allra flesta. Se bara på rockfestivalerna, folk i samma utstyrslar som beter sig på precis samma sätt, i tusental. Nej, jag väljer inte metal och metal har lyckligtvis inte valt mig.

Om du gillar kliché, om Manowar är dina stora idoler och om krig och hjältemod med svärdet är din illusion om en idealisk värld, då har du något att sätta tänderna i här. Personligen sparar jag hyllningarna till sagoinspirerad power metal till Dark Moor, de låter mycket bättre än detta och är definitivt inte lika töntiga. Detta är för töntigt för att jag ska kunna lyssna på det, det är faktiskt pinsamt och jag skäms å bandets vägnar när jag hör en del av textraderna. Men visst, det är hyfsat musikaliskt men knappast något som kommer att gå till världshistorien.

HHHHHHH