Brett Walker
Straight Jacket Vacation

Jag tror att amerikanske Brett Walker fallit offer för ödets ironi, den 30:e augusti släpper han sitt nya album och han gör det postumt efter som han sorgligt nog gick bort i början av juli. Alltså inte ens två månader innan hans album skulle se dagens ljus, men tack vare familjens medgivande får vi ändå se och höra albumet som alltså blir den talangfulle låtförfattarens sista. För er som inte känner Brett Walker kan vi väl säga att hans musik ofta hörs på televisionen då han skrivit musik för mängder av teveserier men också hjälpt till som låtförfattare för många välkända artister. Han har också några soloalbum på sin meritlista, så det är onekligen en man med ett gott rykte och mycket erfarenhet som gått vidare till vad som än kommer efter detta liv. Han blev bara 51 år gammal. Jag ska också i första stycket tillägga att om ni tror att han får pluspoäng bara för att han nyligen dött så tror ni fel, det skall till mer än så om jag ska ge sympatipoäng.

Musikaliskt är det väldigt melodiöst, så kallad westcoast, americana, AOR, men samtidigt är det varierat och snubblar in i andra genrer som åt det punkigare och grungigare hållet här och där. Tempot är varierat också men det börjar i ett bra tempo på ett emotionellt sätt. Det är mycket känsla och kompetent produktion, ett ärligt album känns det som. Det känns som att det kommer från hjärtat, på något viss passande som ett sista album och som ett dokument över en musiker. Vi får lära känna Brett i detta album. Albumets tolv spår och 52 minuters speltid känns ganska lagom måste jag tillstå, överlag tycker jag att detta album känns mycket kompetent och samtidigt emotionellt intressant utfört.

Det här är ett riktigt bra album och det säger jag inte bara för att herrn råkat gå och dö utan för att det är ett riktigt bra album. Det är också ett bra avslut, det är känslosamt, välgjort, och ett album jag gillar att lyssna på. Många starka låtar, visst kan man kanske argumentera att det stilistiskt inte bjuder på något nytt och det är förvisso sant men samtidigt är det svårt att argumentera mot musik som genuint kommer från hjärtat som jag anser att detta verkar göra. Rösten är lysande, solona starka och med bra känsla, låtarna är alla väldigt bra. Visst finns det väl ett par låtar som kanske inte alldeles övertygar hela vägen men den stora majoriteten gör. Men visst, letar du efter originalitet är det kanske inte riktigt din grej antar jag.

Someday I’m Gonna Be Famous avslutar han albumet, kan man avsluta ett album bättre när man sedan avlider? Kanske är att släppa ett album postumt något som gör honom känd? Jag hoppas nästan det, någon sorts poetisk rättvisa för någon som skrivit musik som massor hört men ändå fört en anonym tillvaro. Det spåret är ett av mina favoritspår på albumet, inledande Reaching for the Stars är ett annat, sedan kompletteras min favorittrio med I’m Gonna Fly. Dessa spår står ut lite extra för mig men de gör det bland ett dussin väldigt trevliga spår.

Jag kan inte annat än rekommendera detta album, det är inte ofta man hör ärlig och inte överproducerad musik i denna genre. Det är en frisk fläkt även om det stilistiskt kanske inte erbjuder något direkt nyskapande. Jag tycker i alla fall att Brett Walker med detta album lämnar efter sig ett väldigt fint musikaliskt arv, synd bara att han själv inte fick vara med och se när det gjorde honom känd.

HHHHHHH