Benedictum
Obey

Obey är vår fjärde bekantskap med Benedictum, den senaste tycker jag var väldigt positiv men när jag läser recensioner om detta album tycks det som att det albumet i mångas ögon var ganska värdelöst. Detta ska vara ett steg i rätt riktning säger vissa och betygen är övervägande höga, det sägs också att sångerskan är supersexig vilket inte direkt styrks av bilder jag sett på nätet, slampig men inte snygg och inte sexig. Inte för att utseende spelar roll för då skulle jag inte lyssna på många band, bara nämnde det för att det tycks viktigt för flertalet recensenter. Hon sjunger inte direkt sexigt. Obey har ett snyggare skivomslag än sin föregångare och ett lite annorlunda band med ny trummis och bassist, enligt recensenterna har de gått i rätt riktning igen.

Det är kanske lite annorlunda mot sin föregångare men ska jag vara ärlig så känns det ganska mycket som att de repeterar sig själva, de har inte tagit många steg men de är kanske lite hårdare än senast. Heavy metal med Veronicas karaktäristiska röst som är allt annat än feminin även om den är vacker lite här och lite där. Black Sabbaths Tony Martin gästar och sjunger duett med Veronica, låtmaterialet är ganska varierat och bjuder på ett brett spektrum från vackra stycken till rejält hårda saker. Ett överlag ganska klassiskt heavy metal album som bjuder på element som för tankarna tillbaka till de gamla klassiska metalbanden, det bjuder inte på speciellt mycket nytänkande. Dominion som kom före var definitivt mer nytänkande så i den bemärkelsen har de tagit ett steg tillbaka. Produktionen är hyfsad, ljudbilden är inte lika snygg som den på föregångaren och känns lite gammalmodig om jag ska vara ärlig. 50 minuters speltid är lite kortare än föregångaren, ändå känns albumet längre och lite tråkigare än sin föregångare.

Obey är ett hyfsat bra metalalbum, inte det bästa jag någonsin hört. Det är ett skönt bakgrundsalbum tycker jag men ingen av låtarna är speciellt gripande, de är solida och bra metallåtar men inte mer än så. Skivomslaget är nog det snyggaste albumet har att erbjuda, jag måste nog säga att detta är en besvikelse om man jämför med dess föregångare som jag verkligen gillade. För alla recensenter som hyllar allt och för alla som gillar heavy metal utan nonsens och som lever i det förflutna kan jag gissa att detta känns som ett alldeles fantastiskt album. Jag är inte lika övertygad, jag har hört att bandet kan mer och jag hade nästan förväntat mig mer också. Det känns som att Obey hamnar i högen av album som är bra men som inte kommer att spelas mer, Dominion får förbli i iPoden medan detta album kastas.

Kort sagt, ett album som roar vissa och som är likgiltigt för oss andra. Jag hade hellre hört ett album mer i stil med Dominion men jag antar att man inte kan få allt och nostalgimusik som emulerar det förgångna är ju väldigt populärt nuförtiden så varför inte?

HHHHHHH