Wind Rose
Shadows Over Lothadruin

Vindros är ett sagoberättande symfmetallband från Italien, ett band som uppenbarligen tycker om små mellanspel i sitt musikaliska berättande, lite som kamelots Epica skulle man kunna säga. De har samma konstnär och omslagsstil som landsmännen i Rhapsody, ett band de antagligen hittat stor inspiration hos med tanke på förkärleken till talade stycken och ljud som utspelar sig i någonstans. Att historien sedan bygger på en fantasyhistoria gör ju knappast att den känslan av att Rhapsody inspirerat mindre, jag undrar vad det är med italienarna och deras fantasy. Inget ont om fantasy som företeelse även om jag har svårt att uppskatta tomtar och troll i lingonskogar personligen så är det uppenbart att många gör och det får man respektera. Dessutom brukar ändå fantasyinspirerad metal kunna låta ganska bra med pampiga arrangemang och symfonier, och de som skippar mellansnacken brukar kunna vara riktigt bra.

Vad som först slår en när man iakttager detta album i spellisteform är hur många spår det har, sällan brukar album med fler än tolv spår vara särskilt lyckade och detta har sexton och det är inte bara på grund av korta mellanspel för albumet är nästan sjuttio minuter långt som helhet. Men visst finns det många så kallade interludier och det är något som kan ta fokus från låtarna som är snyggt producerade med en klar och tydlig ljudbild. Sångaren är hyfsad, bryter inte överdrivet mycket heller vilket ibland kan vara ett problem bland italienska sångare. Variationen låtarna emellan är väl okej men avbrotten mellan och i många av dem gör att det ofta försvinner och musiken känns därför relativt ensidig. Att det är ett professionellt producerat album råder dock ingen tvekan om, det har en kvalitativ känsla.

Jag tycker dock att konceptet lite grann tar överhanden på detta album och de är lite för fokuserade på att sätta musik till en historia snarare än att skapa en berättelse i musik. Mycket känns förlorat i interludier, jag är ofta allergisk mot sådant i musik men gjort väl brukar det inte orsaka mig några större illamåenden men gjort mindre väl är historien en annan och i detta fall tycker jag att det tar för mycket plats och det leder till att man tappar intresset och även om musiken är välgjord är den inte heller särskilt intressant eller spektakulär som till exempel tidigare nämnda Epica av Kamelot där Interludieanvändantet presenterar olika akter i musiken och de kommer knappt undan med det där och här tycker jag bara att det känns irriterande och negativt. Jag förstår att man kan vilja bygga musik kring en historia och att det kan vara svårt att lyckas men det finns många exempel på lyckade sådana där man inte behöver använda talade partier för att få fram historien, Thy Majesties ShiHuangDi är ett nyligen recenserat exempel på detta men till exempel Arjen Lucassen har lyckats berätta hur många Ayreon- och Star One-sagor som helst utan att använda talade stycken så varför kan han och inte Wind Rose eller Rhapsody? Jag tycker att de faller lite grann i samma fälla som Rhapsody och det utan att vara lika spektakulära musikaliskt som sina landsmän vilket leder till ett okej men i ärlighetens namn ganska intetsägande album.

En debut med en del positiva aspekter men i framtiden kan de gärna få dumpa interludierna och helst också hålla historien lite kortare för Shadows Over Lothadruin skulle jag lagt ifrån mig för länge sedan om det vore en bok jag börjat läsa. Så sammanfattningsvis kan vi säga att musiken är välgjord och ganska bra (egentligen inget att klaga på där) men det är för långt och för omständligt med alla interludier och bevisar återigen tesen att album med fler än tolv spår vanligtvis inte är något att lägga alltför stor vikt vid om man nu inte gillar italiensk sagometall för då kan det nog vara ännu en mysig sagostund bland nallebjörnarna i sovrummet.