Thy Majestie
ShiHuangDi

Den italienska majestäten är tillbaka efter några års frånvaro, denna gång har de hittat till Orienten, till Kina. Det handlar förstås om Qin Shi Huang som blev kinas förste kejsare, om dennes liv handlar det och det handlar också om ett album som ska skriva ett nytt kapitel i Thy Majesties karriär. Till sin hjälp har de också rekryterat Fabio Lione känd från ett annat italienskt symfoniskt metalband, han sjunger på låten End of Days. ShiHuangDi är Thy Majesties sjunde album om vi ska tro de som räknats upp på bandets hemsida och det ska enligt skivbolaget visa prov på bandets patenterade ljudbild.

Vad är då denna patenterade ljudbild? symfonimetall med kraft är vad det handlar om, rakare än Rhapsody och många av de andra italienska banden men ändå storslaget pampigt och mäktigt. Till skillnad från deras tidigare album finns det också ett inslag av orientaliska stiliseringar, förstås för att förstärka albumets tematik. Det handlar om en historia berättad i elva kapitel som tar dig femtio minuter att inmundiga, storslaget berättat med mastig ljudbild dock utan att sväva ut och utan att det någon gång blir löjligt som är fallet hos vissa av deras landsmän. Historien berättas också utan talade partier vilket jag personligen föredrar framför sådant med talade partier, det märks att det finns mycket kompetens i detta band då det verkligen är felfritt producerat på ett sätt som gör det pampigt utan att slå över. Kort sagt måste jag tillstå att detta sett bara till ljudbilden är en imponerande produkt.

Jag har följt Thy Majestie ända sedan deras andra album The Lasting Power och jag kan konstatera att detta album är det hittills vassaste de gjort för jag tycker inte att de tidigare lyckats få riktigt alla pusselbitar på plats tidigare. Nu tycker jag att de passat in pusselbitarna precis så väl man kan hoppas och resultatet är bandets finaste album till dags dato, ett album som imponerar på många sätt och ett album jag gärna fortsätter att lyssna på även nu när jag skrivit denna recension.

Det är väl egentligen inget spår som sticker ut även om de två avslutande gör ett lite starkare intryck men det är trots allt som helhet detta album står sig starkast. Fabio Lione hoppar ju in på det näst sista spåret men innan jag läste den informationen trodde jag faktiskt att det fortfarande var Alessio som stod för sången men Fabio ska tydligen gästa där så jag antar att det är han.

Nu när detta album fått en femton-tjugo genomspelningar kan jag konstatera att det är ett mycket högklassigt album, ett majestätiskt sådant som berör ganska mycket dessutom. De berättar sin historia väl och samtidigt imponerar de ordentligt medan de gör det, jag tycker att Thy Majestie med ShiHuangDi gör sitt hittills bästa album. Kanske att den långa erfarenheten givit visst resultat i detta fall eftersom bandet nu låter mer moget och mer komplett än de någonsin gjort. För alla er som uppskattar de italienska symfonierna är detta ett självklart köp, Thy Majestie imponerar och det rejält.