The Birthday Massacre
Hide and Seek

Okej, för ett par år sedan skrev jag en recension som var en skamlös hyllning av The Birthday Massacres Pins and Needles som är en helt fantastisk skiva, mörk, glad, lila och allmänt bäst. Nu har ett par år passerat och synthpoprockmetallarna är tillbaka med sitt femte album som har ett omslag som går i samma stil som tidigare men om Pins and Needles kanske var årets höjdpunkt 2010 är Hide and Seek årets överlägsna besvikelse 2012. Missförstå mig dock rätt i den saken för att Hide and Seek är också ett av årets bästa album och om jag inte skrapar fram några fler sexpoängare eller kanske någon fullpoängare lär den med all sannolikhet komma på min topp tio över 2012-års album, de slåss dock mot en historia som få andra band kan mäta sig med. Violet och Pins and Needles är definitivt två av de bästa album jag hört och Walking With Strangers tillsammans med Nothing and Nowhere är inte så pjåkiga heller. Men om vi ska backa bandet lite grann innan vi återkommer till slutsatser.

Vi som hört bandet känner igen synthpoppen som byggs kring gitarriff och en tyngre lite mörkare sagoatmosfär som kröns av Chibis speciella sångröst, bandet har en nästan lila (violett) ljudbild och det är faktiskt det bästa sätt att beskriva hur det kanadensiska bandet låter: lila. De låter som inget annat band och det är egentligen svårt att sätta ord på exakt hur de låtar, produktionen är dock toppklass liksom framförandet och atmosfären som är mörkt popprockig men ändå med ett uns av positiv energi. Den musikaliska variationen är relativt stor under albumet trettiofem minuters speltid som innefattar tio kapitel som jag måste beskriva som ganska typiska för The Birthday Massacre, det är nog det album från bandet som känns minst som en utveckling sett till vad de gjort tidigare.

Årets besvikelse skrev jag i första stycket och det grundar sig i att allt på albumet låter exakt som något jag kan gräva upp på bandets tidigare album, till och med det mörka gutturala i spåret Down kan spåras tillbaka till Blue från Violet och inget av det känns lika bra som det vi kunde hitta på de tidigare albumen. Det finns ingen Video Kid, Play Dead, Walking With Strangers, Kill The Lights, Shallow Grave, In the Dark med fler och som jag sade allt känns bara lite grann som kassettinspelningar av sådant bandet redan släppt, inte ett enda spår känns nytt fräscht eller unikt. Alla spår är dock väldigt bra och jag gillar verkligen Down och Alibis men ingen av dem är den där odödliga klassikern som min väckarklockssignal Video Kid eller någon av de andra låtarna jag nämnde.
Det är dock ännu en riktigt bra skiva från födelsedagsmassakern och en som cementerar deras position som ett av mina absoluta favoritband, och ändå är det en besvikelse. Det kanske vittnar om vilka krav jag har på detta band och kanske vilka förväntningar de byggt upp genom sina tidigare albums höga kvalité.

Så, kort och gott kan jag säga att detta är inte ett essentiellt födelsedags-massakeralbum och om du söker introducera dig till detta band rekommenderar jag att du tittar på antingen Violet eller Pins and Needles för dessa är bandets absoluta höjdpunkter så här långt, detta album kommer dock inte direkt göra någon besviken, förutom kanske den som förväntar sig att de ska fräscha upp sig på samma sätt som de tidigare gjort genom sina album. Hide and Seek är ett album som tar kanadensarna ett steg bakåt snarare än att fortsätta framåt, men att ta ett steg bakåt från täten gör fortfarande att de ligger i framkant.

HHHHHHH