The Agonist
Prisoners

Label: Century Media
Tre liknande band: Iwrestledabearonce/Testament/In This Moment
Betyg: HHHHHHH (4/7)
Recensent: Caj Källmalm
Tracks
1. You're Coming with Me
2. The Escape
3. Predator & Prayer
4. Anxious Darwinians
5. Panophobia
6. Ideomotor
7. Lonely Solipsist
8. Dead Ocean
9. The Mass of the Earth
10. Everybody Wants You (Dead)
11. Revenge of the Dadaists


Band:
Alissa White-Gluz (Vocals)
Danny Marino (Guitars)
Pascal "Paco" Jobin (Guitars)
Chris Kells (Bass, backing vocals)
Simon McKay (Drums, percussions)


Discography:
Once Only Imagined (2007)
Lullabies for the Dorment Mind (2009)
The Escape (EP 2011)


Guests:


Info:
Christian Donaldson (Producer)
Tue Madsen (Mixing)

Released 2012-06-04
Reviewed 2012-11-11

Links:
myspace
youtube
reverbnation
last-fm
century media

I dagens recension: En vrålande galning som heter White Gluz, nästan en timme med progressiv metalcore och en låt som heter Lonely Solipsist.

Välkommen till denna recension och vi startar dagens text med att titta på The Agonist diskografi. Bandet bildades i Kanada 2004 och har till dags dato släppt två album och en EP före 'Prisoners' och nu är det alltså dags för det tredje och jag har tagit in det i mitt iTunes för en testkörning (eller 13 för att vara exakt).

Albumet startar som en motorsåg efter ett kortare akustiskt intro. Verserna är rejält uppretade, som ett lejon som fått en tagg i tassen och gör upprepade utfall mot allt som kommer i dess väg. Till refrängerna kommer en kvinnlig röst och hjälper till att ge sången mer nyans och även gitarrerna backar av lite i ilska och hastighet, men den kvinnliga rösten är ingenting som någon gästande sångerska står för utan det är huvudsångaren Alissa White-Giuz som är en kvinna, det är bara det att det inte verkar vara någon som berättat det för henne för lyssnar man på hur hon låter i de flesta av verserna och det mörka gurglande hon ägnar större delen av den här skivan till att frambringa så låter hon mer som någon form av gigantisk maskvarelse som är ute på jakt efter mänsklighetens smakliga hjärnsubstans.

Tredje låten heter Predator & Prayer och det skulle inte förvåna mig om den låten handlar om just hur den gigantiska masken Alissa är på jakt efter människornas många godbitar inombords. Låten börjar med en grupp barn som sjunger "We hear you we don't care" och det är bara att beklaga mänsklighetens sorgligt naiva inställning - nu kommer Alissa äta upp dem!

Motorn i bandet är de vansinniga trummorna som oftast bankar på i ett vildsint tempo - förmodligen är det en bläckfisk som trummar med tanke på hur mycket det smattrar från många olika cylinderlådor och diverse järnskrot som bankas på. När trumdunket väl sänker tempot (vilket egentligen bara sker i spåren Ideomotor och Dead Ocean) så blir musiken på 'Prisoners' en helt annan - mer harmonisk, mer kontrollerad på något sätt. Problemet med trummorna är inte att de skulle spelas dåligt eller något sådant, men de är väldigt hårda, väldigt tunga och oerhört snabba och det sker skivan en allmänt stressig känsla som de inte kan väga upp för i övriga instrument. Om något gör de bara saker ännu sämre när de slänger in korta, småtokiga gitarrsekvenser i det hela och den schizofrena sången gör liksom inte heller saken bättre. Musiken är lite "all over the place", likt en bil som brottas med både överstyrning och understyrning samtidigt och förmodligen är det tanken också, men det blir inte särskilt behagligt att lyssna på en skiva som är så orolig som den här - det fungerar i några låtar, men 58 1/2 minuter? Det känns lite som att gå på spa på en byggarbetsplats - kontra-produktivt.

För att ta en liten titt på kvalitetsväggen så hittar vi spåren Dead Ocean, Panaphobia och Revenge Of The Dadaists på den kvalitativa sidan, medan spår som Lonely Solipsis går på den okvalitativa delen. I mitten hittar vi resterande spår som antingen är för bra för att vara dåliga eller för dåliga för att vara bra, beroende på om man har en positiv eller negativ livssyn.

Prestandamässigt håller 'Prisoners' en helt okej kvalité utan att imponera med allt för mycket komfort och den extrautrustning som finns känns på det stora hela mest överflödig och en aning störande. Jag har ingenting emot tempoförändringar och liknande, men när de som i spår åtta skalar ner sig själva till grunderna blir det så otroligt mycket behagligare att lyssna på. Inga schizofrena sångstilsförändringar, inga inflikade gitarrsolon mitt i allt och inga vilda trummor - bara ren musik, Agonist utan extra allt. Jag säger inte att de borde låta så hela tiden, men när merparten av materialet låter som det gör på den här skivan gör det definitivt bara gott när det kommer två låtar som inte gör det.

Vi avslutar dagens recension med ett Hallowed-tips: Om du gillar kaotisk musik med mycket liten struktur och mestadels kaotisk känsla, då är The Agonist och deras nya 'Prisoners' något för dig, vill du ha mer kontroll på din tillvaro - köp en bil istället!

HHHHHHH

 

read in english