In This Moment
Blood

En kvinna som skriker som en tok? Var har jag hört det? Kanske i varenda barnfamilj, gift par och samboförhållande som finns i världen? Ja, det räcker med att en flickvän har en pojkvän och att denne befinner sig i närheten för att denna typ av tokskrik ska uppstå. Om det finns något som kvinnor är bra på så är det att skrika och det har In This Moment tagit till vara på då de satt den vilt vrålande svensklåtande Maria Brink bakom mikrofonen. Det här är bandets fjärde fullängdare och den känns som ett typiskt pargräl där kvinnan vinner.

14 låtar och dryga 48 minuter med musik är vad vi får av 'Blood', två av spåren är mellanspår om 30 respektive 40 sekunder och första spåret är ett två minuter långt intro men resten är riktiga låtar av väldigt skiftande karaktär och (tyvärr) även ganska skiftande kvalité. Stilen är melodiös extrem metal med kraftiga inslag av elektroniska och industriella subgenrer och en aning screamo eller dödsmetall. Förmodligen säger det absolut ingenting eftersom jag nu nämnde ungefär hundra olika typer av musik i en mening men det blir förhoppningsvis klarare alldeles strax.

Bandet startades av gitarristen Chris Howorth och tidigare nämnda Maria Brink 2005 och efter ett antal avhopp efter förra skivan är det bara dessa som finns kvar i bandet sedan starten. Jag har bara hört det som finns att lyssna på över internet från deras tidigare utgåvor men det låter som det nya blodet bandet fått in till 'Blood' gjort att den här skivan låter hyfsat annorlunda. 'Blood' är varierad i tempo och har flera låtar som är lugna, tillbakalutade och närmast mjuka samtidigt som merparten ändå går på den hårdare, skrikigare linjen. Vissa låtar har akustiska gitarrer, andra har ett ton av elektronik. I vissa låtar viskar Brink fram sången försiktigt, nästan smekande mot vårt öra så vi kan känna hennes fuktiga andedräkt fylla vårt öra med kondens medan andra är det fullständigt vansinniga tokskrik som gäller och man kan nästan känna hur det regnar böcker, prydnadssaker och köksutrustning över en. Brink ser måhända ut som en horigare variant av Lady Gaga, men hon ger verkligen det här bandet karaktär med sitt sätt att röstsätta In this Moment på 'Blood'. Tänk er mer av allt som det här bandet hade förut: mer elektronik, mer vrål, mer sång, mer tunga gitarrer, mer industriell känsla, mer screamo, mer melodiös döds… kanske lite för mycket av allt om jag ska vara ärlig för skivan saknar lite struktur och direktiv - den är lite väl mycket överallt här. Men… what the hell, varför inte?

Jag känner mer och mer att jag föredrar de lugnare låtarna där de håller tillbaka på allt detta "allting" en aning och inte försöker göra så mycket som möjligt på så kort tid som det går. Det blir lite mer behagligt att sitta igenom i längden bara, för även om det inte är något fel på de tyngre, snabbare och mer utspelade låtarna om man lyssnar på dem en eller ett par gånger känns de efter några varv bara som huvudvärk i koncentrerad form. Dessutom tycker jag inte särskilt mycket om lyriken heller, men det känns som en bisak.

Skivans bästa låtar är i mitt tycke Whore, Burn och The Blood Legion. Skivans sämsta spår är utan tvekan titelspåret där bandet, och i synnerhet då Maria, måste ha fått någon form av kollektiv stroke som gör att de får tokfnatt och skriker som mentalpatienter (se och hör spåret nedan i videofönstret). I sina bästa stunder är 'Blood' riktigt bra, men det känns som en skiva som överlag inte lämnar allt för långvarande intryck mer än möjligtvis som lite av ett irritationsmoment när de trillar över förnuftets kant. Ändå en hyfsat stark fyra.

HHHHHHH