Ribozyme
Presenting the Problem

Norska Ribozymes femte album är ytterligare ett sådant där album vi får sent som redan recenserats positivt av ett gäng recensenter och ett album som hamnar hos oss långt efter det släppts. Där de hoppas att några positiva citat och betyg ska påverka mig som kritiker i positiv riktning, men tji fick dem för jag påverkas inte av vad andra säger och det finns en fördel med att få album sent, det är att många hunnit recensera det innan mig och eftersom många gillar namndroppande kan jag hitta liknande band i andra recensioner. Men skyll inte på mig i detta fall att recensionen är så sen för jag fick den först i slutet av april. Albumet som alltså är norrmännens femte kallas för Presenting the Problem och innehåller tio spår och har ett ganska annorlunda skivomslag. Och som jag redan varit inne på: det måste vara ett bra album eftersom större delen av de recensioner jag sett har varit väldigt positiva, jag har bara sett två lite mer ljumna recensioner och ett tiotal väldigt positiva sådana. Jag måste dock sälla mig till de lite mindre positiva, inte för att Ribozymes grungeinspirerade tunggungande hårdrock är direkt dålig men den är samtidigt inte direkt inspirerade att lyssna till. Det finns inget som griper tag i mig som lyssnare och egentligen tycker jag bara att fjärde spåret Over the Galvanized är riktigt bra.

Ribozyme eller Ribozym som det kallas på svenska är en RNA-enzym eller Katalytiskt RNA vilket betyder att den katalyserar en kemisk reaktion som kan vara att lösa upp sina egna eller andra RNA-molekylers kemiska bindningar. Det låter ju som något bandet söker att finna med sin musik, att lösa upp band mellan olika inriktningar och till sist sammanlänka det i någon form av logisk enhet. Det lyckas de väl ganska väl med och jag har inget direkt att klaga på när det gäller Presenting the Problem mer än att det är ett album som aldrig riktigt får mig intresserad och de trettionio minuterna känns mer som än timme än som en vettig speltid i detta fall. Kanske har de löst upp de kemiska bindningarna i alla inspirationer så till vida att det smälter samman till en pöl av lera. Albumet är dock hyfsat varierat och välgjort men samtidigt märkligt segt och nästan tråkigt emellanåt. Det är dock aldrig riktigt dåligt vilket känns som något positivt även om jag upplevt betydligt mer inspirerande album.

Så om jag får presentera problemet med detta album så kan jag säga att det är bristen på fokuspunkter, det finns inget hitspår, musiken är inte komplex eller berättande nog för att fungera som helhet vilket gör att det känns en aning sömnigt. En beskrivning av detta album skulle faktiskt kunna vara diffust, allting känns en aning diffust och inte så direkt som man vill att ett rockalbum ska framföras.

Sömnigt men bra verkar annars vara dagens tema då jag sade samma sak om Naam och deras EP och nu kan vi sätta den etiketten på norrmännen i Ribozyme också. De har har bra idéer men det känns diffust, lite forcerat och ganska mycket som allt annat inom modern hårdrock. Märkligt vad alldaglig musik kan döda inspirationen att skriva, så om ni gillar typ Alice in Chains, Tool eller Filter som ofta verkar räknas upp i anslutning till detta album, då kan ni kolla upp det, annars är det nog lika bra att låta bli. Dagens svåraste att sätta betyg på var det i alla fall.