Kreator
Phanton Antichrist

Tyska thrashlegenderna/-veteranerna beroende på vilken inställning du har till bandet är tillbaka med ett nytt album, deras trettonde i den långa karriären som har sett dem släppa album sedan 1985. Det är ett album som mottagits väl om jag granskar till exempel kritiker.se där snittbetyget baserat på sex recensioner idag vittnar om 3,8 av 5 poäng, det är imponerande och där handlar det mest om dagstidningar och inte specialiserad hårdrocksmedia som verkar ha mottagit albumet minst lika väl. Kul var dock när jag besökte tuben för att fixa videon till denna recension för där fanns den ständiga diskussionen om vad som är metal och inte och hur metalcore är mycket hårdare än thrash och hur metalcore är mer talangfulla än thrash och så vidare. Patetiskt, frågan är varför det ens finns möjlighet att kommentera musikvideos och vilka idioterna är som involverar sig i en diskussion om något som är i det närmaste identiskt, undergenrer av samma sak, som om det vore en fråga om liv och död, inse faktum musik är en form av underhållning inget mer. Men till alla metalcorefans som tror att metalcore är för mer än thrash: den genren skulle inte existera utan den thrashmetallvåg som kom runt 1985 i vilken Kreator var en del och vid det kan vi lämna den diskussionen för vilken genre som är bäst eller mest talangfull beror helt på vilka band du tittar på och vilken smak du har. Metalcore är dock inte brutalare än thrash metal, skrikigare och mer högljutt ja, men inget annat.

Det måste väl ändå ses som något av ett tecken på att deras musik engagerar om de väcker den debatten, musikaliskt kan de väl knappast sägas vara förespråkare av någon direkt utveckling, det är kanske inte en repris av föregångarna men det är inte heller någonting nytt eller revolutionerna utan du som fan av Kreator kommer att känna igen dig omedelbart. De varvar stenhård attack med snygga melodislingor för att skapa en form av melodiös men våldsamt kompromisslös attack. Sången är sådär lite halvtyskt bruten med en rå känsla av uppdämd aggressivitet och som Bobby Blitz sade till mig om Overkill när vi samtalade: en form av kontrollerad kaos är vad det handlar om. Nämnda Overkill känns som en bra jämförelse, men visst, släng in Slayer, Megadeth, och diverse andra band som släppte sitt första album i samma tidsepok, Exodus, Death Angel och så vidare, Anthrax om vi ska namedroppa lite mer. Tio spår 45 minuter, en vettig mängd musik på ett normalt album, bra producerad, bra varierat och de gör allt med sådan självklarhet att man skulle kunna tro att de släppt album under 27-års tid.

Överlag är det ett bra album, inte så att jag känner mig sådär extremt överrumplad eller imponerad och inte heller har de gjort något speciellt som skiljer från tidigare alster vilket också måste ses som någonting som sänker känslan lite grann. Låtmaterialet är mycket kompetent genomfört och mycket känns gjort med total självklarhet och lite grann på rutin men det finns en del som utmärker sig och jag tänker inte på Sepultura-inspirerade Civilisation Collapse utan på spåret efter, United In Hate som är riktigt bra och visar att än finns det liv i farbröderna. Och efter att ha givit Kreator strax över dussinet genomspelningar kan jag konstatera att United In Hate är ett riktigt kul spår och att de låter ungefär som de alltid gjort men förstås lite bättre putsade tack vare uppdaterad teknologi och större kompetens.

Kreator lär knappast göra någon besviken med sitt nya album, det är ett Kreatoralbum enligt deras etablerade mall och det utför allt på bästa sätt. Vad jag tycker är synd är att de inte vågar kliva lite utanför den trygga lådan, det känns lite grann som allt görs på rutin men för er som inte vill att ett band ska förändra sig är det förstås alldeles utmärkt. Jag vet att jag tråkat ut er men en massa trams nu, så gillar ni Kreator kommer ni att gilla detta och tvärtom. Ett bra thrashmetalablum som kanske inte gör något överdrivet djupt avtryck i mitt medvetande men det finns ett riktigt bra spår.