Kiros
Lay Your Weapons Down

Kanadensiska rockbandet Kiros, som för övrigt betyder ungefär ett ögonblick av gudomlig tid på grekiska, är tillbaka med sitt tredje album som ska vara lite av ett tveeggat svärd enligt promoinformationen som gick in lite grann på fördelarna och nackdelarna med ett tveeggat svärd som föredraget vapen. Deras lyrik ska vara lite baserad i troende, bandets två grundare ska visst ha mött varande vid någon kyrkosammankomst eller något sådant och om det är något som sällan bådar gott i musikalisk väg är det det religiös musik som oftare än inte är pissdålig. Men detta hade jag förstås ingen aning om när jag satte igång och spela Kiros för denna recension. En sak ska de dock ha innan jag sätter igång med raljerandet över vad som finns på detta album och det är att albumet har ett ganska snyggt omslag men också en bra titel som varenda vettig individ bör instämma i, vapen är näst intill alltid av ondo och krig är bara idioters verk. Jag har dock ingen aning om det är något sådant bandet vill säga med detta album eftersom jag inte är det minsta insatt i deras lyrik.

Musikaliskt är det poprock det handlar om, med lite punkinslag. Medryckande refränger och melodier i lättillgänglig musik, ganska okomplicerat och rakt men samtidigt ändå varierat sett till helheten. Om du oroar dig för predikande lyrik som tar överhanden kan du lugnt somna om eftersom något sådant förekommer inte, kanske om man fokuserar hårt på lyriken men jag tycker mest att den är komplement till musiken såsom det fungerar i de allra flesta fall och lyrikens innehåll tänker man inte på om man inte fokuserar på den. Det finns i musiken också en subtil klassisk underton bakom den mer moderna poppunkrocken eller vad man nu ska kalla den. Ganska mycket lager som sakta men säkert uppenbarar sig för den som tar sig tid att börja detaljstudera albumet lite mer än din vardagliga lyssnare. Det är ett album som har tio spår och klockas till 37 och en halv minut.

Mestadels håller bandet ett ganska högt tempo och gör då bra poprocklåtar med ganska mycket energi och klar och snygg produktion, det finns några punkter dock där bandet sänker tempot lite och skapar variation. I övrigt är faktiskt detta album väldigt varierat, men förstås inom temat och stilen som bandet satt upp och de tre akter som pressinfon talar om ser jag inte så mycket av faktiskt bara en kavalkad av väldigt bra låtar. Om låtarna är en bekännelse avseende tro så märks inte det särskilt mycket och det tycker jag bara är positivt, har ingen aning om vad de kristna webbsidor som fyllde grofle (ni vet den där sökmotorn alla använder) tycker om albumet men de borde gilla det.

Albumets nackdel bör väl kanske vara att det inte är särskilt unikt, men samtidigt tycker jag att bandet hittat en egen nisch i denna musikstil vilket gör att även om de inte sticker ut särskilt mycket sett till stil känns de ändå igenom man hör dem. Bäst på albumet tycker jag What Can Stop Me Now som är en skön midtempolåt och avslutande balladen Something Beautiful är, här kommer bandet verkligen tillrätta och låter fantastiskt bra. Inte för att de låter dåligt på resten av materialet men inte så bra som nämnda spår.

Sett till helheten måste jag säga att detta album var en trevlig bekantskap och en som jag återkommit till många gånger och det av egen vilja och inte bara för att recensera albumet, något som de 25 gånger jag spelat det nu vittnar om. Så för alla er som gillar halvpunkiga, poppiga rock album med en positiv attityd kan jag säga att ni bör inte missa detta, för alla andra kan det med största sannolikhet vara något att låna ett öra. Kort och gott ett snyggt och bra album som inte bör överses.

HHHHHHH