Kaipa
Vittjar

Kaipa är ett band jag känner hyfsat väl, åtminstone deras tid efter deras återkomst 2002 med de fantastiska Notes From the Past och Keyholder som kom 2002 och 2003. Jag har faktiskt till och med intervjuat Hans Lundin i samband med sagda Keyholder, men det var ett tag sedan nu och ytterligare album har kommit sedan dess och nu är det dags för ett nytt igen. Denna gång har de valt en svensk titel i Vittjar som jag väl tycker är en sådär titel på ett album om jag ska vara ärlig, åtminstone är den kort och det får mig lite att tänka på min favorit av de Kaipalbum jag hört (har inte hört mycket av deras tidiga år) som är Keyholder. Denna nya titel innefattar åtta nya epos och har ett omslag som vittnar om viss progressivitet.

Progressiv rock möter svensk folkmusik skulle man kunna sammanfatta detta album rent stilistiskt, men det är inte helt enkelt då Kaipa erbjuder musik i många dimensioner och med ett stort djup vilket gör att det inte är det enklaste att slå till med en kort beskrivning. Men en närvaro av svensk folkmusik och progressivitet finns alltid i musiken känns det som. Sången sköts av Patrik Lundström och Aleena Gibson precis på de föregående albumen och deras röster matchas perfekt av musiken och deras samspel är riktigt fint även om de inte direkt gör några duetter. Musiken är inte speciellt tung kan man väl säga, men det är väldigt melodistyrt och komplext vilket gör att du gärna kan ta din tid för att komma in i det hela och ta in det fina musikaliska berättandet.

Produktionen är väldigt kompetent och ljudbilden är imponerande, sådär magiskt berättande som Keyholder var och som efterföljarna inte riktigt var. Och Vittjar är ett bra album med låtar som får en att drömma och att tänka precis som jag vill att bra musik ska göra, och att titelspåret sjungs på svenska är lite roligt även om jag tycker att lyriken i titelspåret är väldigt ointressant och jag tycker inte heller att låten är sådär överdrivet bra faktiskt. Titelspåret är definitivt sämst på albumet som också dör av lite mot slutet tycker jag, de sista spåren är inte lika bra som de första och inget känns lika bra som det mastiga 22-minuterseposet Our Silent Ballroom Band.

Jag tycker att vittjar är väldigt bra, storslagen, liten, spännande, rockig och vacker, allt på samma gång. Men jag tycker samtidigt ändå inte att den riktigt engagerar på samma sätt som till exempel Keyholder eller Notes From the Past gjorde, det känns lite grann som att det låter lite för mycket som de albumen, lite grann som att Kaipa har stagnerat för deras senaste album har låtit ganska identiska som att de lite grann kopierar vad de inledde med Notes From the Past och förbättrade med Keyholder och sedan försökt på något sätt fräscha upp och förnya med efterföljande album och även detta. Vittjar är ett annat sådant album, det är bra men jag ser inte riktigt poängen med att skaffa det om jag redan har Notes From the Past, Keyholder och kanske även de två efterföljande, Mindrevolution och Angling Feelings som de kallas. Progressiv rock handlar om att förnya sig, om att återuppfinna sig själv och sin musik, lyssna på Steve Hackett som demonstrerar perfekt hur man kan kännas aktuell, fräsch och ny varje gång han släpper ett nytt album.

Därmed inte sagt att Vittjar är ett dåligt eller tråkigt album, det är ett utmärkt album men ett sådant som inte känns perfekt eller som att de bryter någon form av ny mark kan aldrig nå de högsta poängen på vår skala, dock är det definitivt närmare sjuttio minuter av trevlig musikalisk underhållning som känns oväntat bekant för att vara ett progressivt rockalbum.