Elandør
Dark Asylum

Mörk asyl, ett spännande skivomslag och ett kryptiskt bandnamn som är kort och smidigt, det borde vara bäddat för något spännande. Dark Asylum är det tredje albumet från tyska Elandør, första gången det faktiskt är ett band och inte bara ett projekt av Markus Kühnel där han stått som ensam bandmedlem. Nu är de tre. Jag har inte direkt kunnat hitta mycket om detta band, jag sökte recensioner för att få till de liknande banden och kunde bara hitta en på ett vettigt språk samt några på tyska och finska vilket förstås inte gjorde det helt enkelt att ta redan på fakta om bandet och få lite insikter i vilka band man kan likna dem vid. Dessutom var omdömena lustigt varierade från dåligt till fantastiskt vilket oftast inte brukar vara fallet utan folk brukar bara reservationslöst hylla allt i recensioner på nätet men de få recensionerna detta album fått torde indikera att det antingen är ett ointressant album eller ett dåligt marknadsfört sådant. Jag vet vilken anledning jag skulle gissa på.

Musikaliskt handlar det om så kallad gotisk rock som bjuder på ett ganska stort vemod och mörker parat med keyboards som är raka motsatsen vilket i många fall skapar en känsla som är lite bisarr. Ungefär som att du fått se hela din familj lemlästas men du kan inte låta bli att skratta för att det var Ricky Gervais som lemlästade dem samtidigt som han drog extremt roliga skämt. Något i den stilen. Sångare Kühnel sjunger dessutom ofta i en väldigt mörk ton som känns alldeles för tillgjord för att verkligen låta bra, det låter mycket bättre när han sjunger ”normalt”. Det blandas lite engelska och tyska i lyriken vilket förstås alltid är positivt då det skapar en rolig dynamik. Nu när Butterfly snurrade i spelaren kom jag på ett annat sätt att beskriva bandets musik, den låten påminner om en våldtäkt i ett bollhav på McDonalds (den låter som det alltså, jag har ingen aning om något sådant skett i verkligheten). Bisarr gotisk rock som oftast inte känns det minsta sammanhängande eller logisk, jag gillar musikaliska tokigheter men samtidigt måste det vara musikaliskt och i många fall skapar detta album bara ologiska associationer, det är som att bli knivhuggen när man skrattar åt något roligt.

54 minuter långt är albumet som nästan helt och hållet spenderas på att försöka skaka av sig märkliga kombinationer av glädje som keyboardsen tycks förmedla samt mörker som resten tycks förmedla. Det passar inte ihop, det är som att keyboards kommer från diskomusik för dansgolvet medan resten kommer från någon som varit instängd i en jordkällare under större delen av sin uppväxt. Mestadels är detta album faktiskt skrattretande dåligt och elva av spåren förtjänar faktiskt att kastas i någon form av dokumentförstörare som raderar varje spår av dess existens för all framtid. Jag säger dock mestadels för alla spår är inte skrattretande dåliga och i slutändan tråkigare än en dag på en industriarbetsplats, Violet är okej och i jämförelse med det mesta andra på albumet ett mästerverk. Det finns dessutom ett spår jag gillade på detta album, Buried Alive tycker jag faktiskt är riktigt bra. Det har inte samma bisarra keyboards och här fungerar samspelen mellan låtens delar riktigt bra och det är mer av sångarens normala röst även om den töntigt dåliga finns i denna låt också men tack vare den generella kvalitén på låten blir det inte lika enerverande.

Nej, om jag var ni skulle jag faktiskt ignorera Elandør och deras Dark Asylum för den känns mest bara bisarr och osammanhängande. Dessutom är lejonparten av albumet totalt ointressant att lyssna på, och det trots ett album som på omslaget såg så intressant ut. Tänk vad fel man kan ha ibland. Bortsett från ett spår är detta album skrattretande dåligt.

HHHHHHH