Confession
The Long Way Home

Uppochnergående HOR- eller MOR-bandet Confession är tillbaka med sitt andra album som de nu släpper genom Lifeforce records, ett album som tydligen redan släppts på ett annat bolag kunde jag notera när jag skannade internätet efter fakta rörande detta band. De är alltså från Australien, vad trodde du? att de gick uppochner i taket? Deras debutalbum hette Cancer och var lika roligt att lyssna på som att få nämnda sjukdom, kan man föreställa sig. Jag personligen har inte hört det albumet men alla recensenter jag läste tyckte att detta var en utveckling av nämnda sjukdom vilket kan betyda från en enkel Cancertumör till skelettcancer, eller kanske var det bara den musikaliska kvalitén som fått ett lyft. Intetsägande logotyp och omslag har de i alla fall givit sitt andra album som skall enligt en recensent vara tyngre än en säck tegelsten, personligen skulle jag vilja säga att den recensenten i så fall måste vara väldigt svag eftersom en CD-skiva inte väger många gram.

Musikaliskt är det aggressivt, tungt, hårt, det vrålas ilsket ibland och det sjungs klarsång ibland, egentligen på ett sätt ganska typisk metalcore oriented rock eller MOR som det ofta kallas. Det kan också sägas vara ganska medryckande och energiskt, dessutom har de kastat in lite subtila syntmelodier som skapar en lite bredare ljudbild och späder ut aggressiviteten en aning, ungefär som att späda ut ett koncentrat med vatten för att få saft. Produktionen signerad svenske producenten Fredrik Nordström är oklanderlig och ljudbilden är ren och välputsat utan att för den saken göra det mesigt. Det är ett angrepp mot trumhinnorna som vara under elva spår eller strax över en halvtimme vilket gör att man hinner lätt lyssna på den nästan när som helst och väldigt många gånger på relativt kort tid. Det är svårt att variera MOR-musik men jag tycker faktiskt att Confession lyckas hyfsat med den saken och albumet blir relativt varierat, den korta speltiden hjälper förstås till med den saken då de inte hinner upprepa sig särskilt mycket.

Men är det bra? eller är det skelettcancer? Jag skulle vilja säga att det föregående ligger närmast till hands, att det är ganska bra. Bandet bjuder mycket energi och tyngd men ändå tycker jag att de lyckas trolla fram en del melodiositet ur rockärmen. En annan sak som jag tycker lyfter kvalitén på albumet är de snygga syntarna som finns där i bakgrunden bara så att man anar dem men ändå finns de där och tar en plats, en plats som påverkar intrycket av musiken. Sången är dock tyvärr en aning alldaglig och bidrar egentligen ingenting till att lyfta det över en bred massa som finns i de flesta genrer, så även i denna. Låtarna i sig är väl egentligen inte heller speciellt unika eller så men väl genomförda och hyfsat kul att lyssna på.

Så till sist kan jag konstatera att det är ett ganska bra album men utan att verkligen skina och lyfta över de många banden som börjar finnas nu i denna genre. Det är dock ganska medryckande och betydligt roligare att lyssna på än många andra liknande band jag hört. Kort och gott så är det ett godkänt album med ett par riktigt trevliga element.