Primal Fear
Unbreakable

Tyska Primal Fear har alltid stått för solid heavy metal, vissa säger power metal men jag skulle nog inte vilja säga det eftersom det har mer gemensamt med Judas Priests Painkiller än Helloween när det gäller musikalisk inriktning. Unbreakable är bandets nionde studioalbum sedan debuten 1998, och som vanligt innehåller konstverket på framsidan bandets metalliska signaturfågel, denna gång i en raserande stad någonstans. Jag har själv ibland klagat på bandets bristande variation i tidigare år men det tycker jag förändrades i och med att de släppte Devil’s Ground 2004 då de fann en mer egen inriktning och sedan dess utvecklats från Judas Priestkopior till ett heavy metal band att räkna med. Deras senaste album blev också det näst högsta på de tyska topplistorna hittills, så de är ett band på gång vilket också kan kännetecknas av hur många recensioner som redan finns ute trots att albumet släpps först den tjugonde i denna månad, vilket förstås också kan ha något att göra med att Frontiers alltid är tidigt ute med promos till skillnad från många andra bolag.

Dessa recensioner har varit övervägande positiva med ett par fullpoängare och många betyg som slutar kring nio av tio och så vidare, visst hittade jag ett mittbetyg också men bara ett av omkring femton recensioner som jag tittade på. Så onekligen är recensenterna överens om att det är ett ruskigt bra album detta Primal Fears nionde.

Musikaliskt är det heavy metal med en högtonad sångare, tänk Rob Halford i Painkiller så är ni kanske nära, låtarna är okomplicerade och rakt på sak med melodiösa riff och tunga rytmer. Energiskt tycker jag också att man kan säga att det är, ren och tydlig produktion som lyfter fram melodier och sång på ett bra sätt. Kanske inte det mest unika jag någonsin hört men mixen av låtar skapar ändå en viss särprägel, dessutom får man en känsla av att det handlar om en kvalitetsprodukt. Albumet har tolv spår och närmar sig en timme i speltid, med bonusspåret som den första utgåvan som bara finns i digipak med ett bonusspår har kommer du till och med upp i en speltid om en timme. Albumet kan också sägas vara ganska varierat i form av låtmaterialet där energiska rockarrökare blandas med metalliska hymner och så vidare.

Så är det så bra som recensenterna vill göra gällande? Jag skulle vilja säga att så faktiskt är fallet, det finns så många riktigt grymma spår på detta album att man bara blir tagen och en del spår känns redan nu som tidlösa klassiker, åtminstone näst intill. Videospåret Bad Guys Wear Black är ett bra exempel på stark heavy metal med energi, spåret efter det And There Was Silence är också ruskigt bra. Metal Nation är ett annat sådant där spår, en riktig hymn är det. Och det finns fler men det spår som verkligen står ut är titelspåret den andra delen då förstås som är en så grym heavy metalhymn att jag bara kan stå där och lyfta på hatten i respekt för dem som skapat en så grym hymn som jag redan nu spelar fler än 40 gånger på min musikspelare. Säga vad man vill om Primal Fear och heavy metal och allt det där men Unbreakable är bara ett så fantastiskt alster som påvisar hur bra heavy metal faktiskt kan vara i sina bästa stunder, när jag lyssnar sitter jag ofta och funderat i banorna om heavy metal kan göras bättre än så här och frågan är inte helt enkel att besvara.

Okej, årets bästa album så här långt, kanske inte så svårt med tanke på att det är den första 2012-skivan jag recenserar men jag kan säga att ingen av de andra jag hört håller den här klassen. Primal Fears bästa album kan jag också konstatera att det är och utan tvekan någon att headbanga till eller vad man nu önskar, jag kan inte göra annat än att rekommendera detta album till alla som läser vårt magasin.

2012 kunde inte börja så mycket bättre.