Abraham
The Serpent, the Prophet & the Whore

Historien om Abraham och dennes skägg har sitt ursprung långt tillbaka i tiden, nämligen ett 1800-tal år för Kristus för den som nu är intresserad. Det nämns i pressreleasen om alla barn denne fick med sin kusin och hur hans virila skägg uppenbarligen lever kvar i ett schweiziskt band som fått namnet Abraham. Det är deras andra album vi har att titta närmare på nu, ett som fått en väldigt lång titel vilket sällan är lyckat kan man notera om man tar sig en titt på vilka album som fått högst poäng hos Hallowed. Omslaget är ändå relativt intressant och min första erfarenhet av musik från bolaget Pelagic i Earthship måste jag säga var positiv och därför kanske man kunde ha förhoppningar även på denna schweiziska kvintett.

Sludge snackas det mycket om när jag läser runt på beskrivningar och det kan säkert stämma, det är brutalt och stenhård med oftast argt vrålande sång som är relativt monoton sett över hela albumets åtta spår. Musiken i sig är inte heller så värst varierat om jag ska vara helt ärlig, det känns mest mörkt, dystert och nästan hopplöst förutom att de ger några få glimtar av hopp, det ska vara en saga inspirerad av en bok de hittade på en loppmarknad som byggt upp denna historia som tar 46 minuter att spela sig igenom för den som är nyfiken.

Jag tycker att musikaliskt är detta album rätt så bra, det finns fin energi och ett bra flöde i låtarna, även produktionen är stark och lyfter fram detta. Problemet är sången som jag tycker ofta dränker allting i någon form av tragiskt apvrålande som är mer ansträngande för öronen än det är givande för musiken som helhet. Jag kan inte förstå varför allt och alla idag ska envisas med detta meningslösa vrålande, för det låter i stort sett likadant oavsett vilket band det handlar om detta eftersom vrålsång är väldigt svårt att variera i någon större utsträckning. Givetvis finns det band med vrålsång som lyckas väl men det måste harmonisera väl med det musikaliska och dessa monotona, entoniga vrålarna av den typ som Abraham har gör det bara trist. De låter bättre när de lägger in klarsång i ekvationen, problemet är bara att sådant inte sker så ofta, åtminstone inte så ofta att det gör något större avtryck.

Så ännu ett av dessa album som har potential som gör mycket rätt men som inte är nog kritiska med sig själva för att inse att de borde försöka bygga sin musik på ett lite annorlunda sätt. En sångare med mer dynamiskt sätt att sjunga hade tagit dem en väldigt lång väg i den riktningen, men detta album känns tyvärr som bortkastad tid. Jag ska dock bara som avslutning tillägga att de flesta recensenter jag stött på under mina efterforskningar tycker annorlunda mot mig, detta album har tagits väl emot än så länge.