Recension Shy - s/t 2011

I albuminformationen får vi veta att "Shy har varit en måttstock inom den melodiösa rocken sedan mitten på 80-talet, men en fundamental skillnad särskiljer Shy från resten - de har stått pall för tidens prövning och gång på gång åter överträffat konkurrensen". Vad fan snackar dem om egentligen? I Sverige är det nog inte ens alla AOR-experter som handen på hjärtat kan säga att de vet vilka Shy är och varken Wikipedia eller någon annan svensk faktakälla går att finna om bandet utöver några enstaka recensioner på just det här albumet. Situationen verkar dessutom se likadan ut i Spanien, Frankrike och en hel del andra länder. På engelska finns det dock väldigt mycket att läsa om detta band, bland annat om deras 15 minuter av kändisskap i slutet på 80-talet då de gick att skåda på albumcharten och på turné tillsammans med band som Bon Jovi, meat Loaf och andra storheter. Dessutom fick de hjälp av en viss Don Dokken när de satte ihop låtar för sitt 'Excess All Areas' album 1987. Så hur kommer det sig att vi i Sverige (och större delen av övriga världen) inte känner till Shy? Har de varit för blyga för att presentera sig själva utomlands?

En annan sak som direkt slår mig då jag läser i albuminformationen är att de har en gitarrist vid namn Steve Harris. Som ett brittiskt band bildat 1980 måste man ju i alla fall dubbelkolla om det inte är en viss Iron maiden-basist så att man inte missar en sådan sak ifall det vore det. Självklart var det ju inte det, ganska dumt av mig att ens kolla, men som sagt - känner man inte till bandet och missar en sådan sak vore det ju tjänstefel. Nåväl, det är nog inte det som de inbitna fansen lägger märke till först när de granskar medlemslistan utan det faktum att det inte längre står Tony Mills på sångarposition. Det är nämligen så att Shys trogne tjänstgörande sångare har till slut valt att lämna Shy på heltid och istället lämnat plats åt Lee Small, en kort liten grabb (antar jag) som har ett förflutet i banden Surveillance och Phenomena, vilka jag inte heller hört talas om innan jag fick den här skivan (verkar som jag uppenbarligen har lite bandinformation att plugga mig ikapp på). Small har en ren och förförisk röst som låter skarp likt en hök eller någon form av mördarduva, och musikaliskt pratar vi pompös rockmusik med stora keyboardmattor och starka melodier. Storebror Daniel skulle säkert damma av uttrycket AOR For Dummies ännu en gång, vilket han gjort några gånger om så här skolbokslik AOR, fast med keyboarden som ledinstrument istället för gitarrerna. Jag däremot, jag skulle kalla detta för stark AOR med keyboardledning.

Melodierna är så starka att till och med Žydrūnas Savickas, Mariusz Pudzianowski och Magnús Ver Magnússon (eller varför inte vår egen Magnus Samuelsson?) skulle ha problem att slå dem. Till och med tillsammans. Det är precis som en dryg timme med Atlasstark musik, lika mjuk som kinden på ett spädbarn som nyligen putsats med sandpapper. Enligt min bok måste man vara lite knäpp om man inte tycker det här är åtminstone lite bra, men det är stor skillnad på att göra AOR som är "lite" bra och som är asgrym! Många kan lyckas med det första, verkar det som, men det andra verkar inte alls lika lätt… så, har Shy lyckats?

Tja, som alla bra AOR-band har de några sådana låtar som bara klämmer tag i dig likt en skorpionklo och kastar runt dig likt en tromb. Men de har också några låtar som likt all AOR "bara" är bra utan att kännas speciella. De är lättlyssnade, sköna och skänker glädje men lyckas inte med det som de tidigare nämnda tromb-skorpion-låtarna gör. Tromb-skorpionerna på denna skiva är Breathe, Pray, Over You och So Many Tears. Resten är riktigt bra AOR utan att uppnå detta korsbefruktningsstadium. Jag gillar i synnerhet användandet av stråkar och närmast klassiska arrangemang för att bygga upp musiken i låt efter låt. De skapar atmosfärer som närmast påminner om de där rock- och metalopererorna som duggade tätt under början av 00-talet, typ Aina, Once And Future King, Nostradamus och Avantasia. Jag måste säga att den där lilla killen bakom micken verkligen för ett storslaget jobb och inte är det minsta blyg med att visa vad han kan. Hans röst är inte bara stor och har enorm bredd utan flera gånger - speciellt på andra halvan av skivan - låter det dessutom som om han har sällskap av ett helt garde av sångare trots att han är helt ensam.

Efter mina första timme med Shy måste jag säga att jag har haft en överraskande trevlig första upplevelse med denna Brittiska konstellation som tydligt klarat av tidens prövningar och överträffat konkurrensen gång på gång. Det här albumet skiner klart och tydligt och faktum är att av alla AOR-album jag fått lägga vantarna på i år är det den här skivan jag gillat bäst så här långt! De bästa låtarna på skivan är dessutom några av årets bästa spår och så bra att jag får feber av dem! Ni ska veta att jag övervägde betyget under väldigt lång tid innan jag valde att gå på den med blygsamma linjen och ge dem en femma istället för sexa. Men på samma sätt som en tolk talar obehindrat till en utlänning tror jag det här albumet kommer tala direkt till alla era som älskar AOR och lika mycket till alla ni som rockade fett under åttiotalet! Ska ni bara köpa en AOR-skiva i år faller min lott på denna (även om Daniel förmodligen säger något helt annat som jag inte har hört). Musik att njuta till! Till dess fullaste grad!

Under tiden som jag skrivit på denna recension har vi nåtts med de tragiska nyheterna att ovan nämnda gitarrist Steve Harris tyvärr har avlidit i en hjärntumör. Hallowed beklagar naturligtvis det inträffade och önskar såväl bandet som familj och vänner till Steve allt vår bästa! Har ni blivit berörda av Steve och Shy? Gå in på den officiella hemsidan här till vänster och skriv en kommentar till nyheten publicerad 29:e oktober. Vila i frid!

HHHHHHH

Shy s/t

Shy
s/t