Band:
Sverker Widgren – vocals, guitars
Carl Stjärnlöv - bass
Tobias Jansson - guitar
Dan Darforth - guitar
Pär Ivy - drums
Discography:
Deserts Of Desolation (2000)
Synergy (2001)
A Thousand Deaths (2002)
The Gallery Of Bleeding Art (2008)
Guests:
Info
Released 2011-01-21
Reviewed 2011-02-07
Den stora frågan var om jag skulle uppskatta vad jag fick höra på denna skiva eller om den skulle vara lika meningslöst som omslaget indikerar. Musikaliskt är det svartmetall, eller dödsmetall, extremmetall kan vi väl enkelt säga så att jag inte gör bort mig när jag ska genreplacera vad det handlar om. Det är lite olika vad spåren på denna skiva kommer från och hur de låter, några är nya spår inspelade i studio och några är livespår och några är från bandets första EP som numer är slutsåld. Därför kan vi väl säga att kvalitén på produktionen är av varierande slag med en del av det mer avskalade slaget från förr och en del som kanske låter en aning mer modernt och så förstås livespår.
Personligen tycker jag att det är totalkorkat att blanda livespår och studiospår speciellt när man börjar en skiva med några studiospår och sedan kör ett gäng livespår och sedan avslutar med några ytterligare studiospår, att ha ett eller ett par studiospår som bonus i slutet av en liveskiva är väl acceptabelt men som Ars Vitae är uppbyggd känns mest dumt ärligt talat. Nu kan jag dock konstatera att det egentligen inte spelar någon roll för skivan i sig eftersom det känns mer eller mindre som att ljudkvalitén är densamma på både livemusiken och studiomusiken, om det inte smög in någon tyst publik som kunde anas här och där i livespåren skulle de lika gärna kunnat vara studiospår de också. Och det märks egentligen inte heller någon kvalitetsskillnad mellan det nya och de gamla studiospåren heller och överlag så känns inspelningarna och dess kvalité på denna skiva väldigt låg och billig. Det är lite som ett garageband eller något i den stilen, dock vet jag att vissa band i den extrema genren söker just den här garagekänslan i sin musik och om det var målet så har bandet lyckats utomordentligt och då är beröm på sin plats.
Vad gäller låtmaterialet på skivan så är det extremt trist och segt, lite grann som riktigt slemmigt och segt godis eller något sådant (äter inte godis så jag kan vara lite snett ute med den liknelsen). Jag finner ingenting som lyfter materialet när jag spelar igenom det, inte heller någonting som sätter sig i huvudet på mig som lyssnare om vi inte räknar huvudvärken förstås men det är ju ingen låt.
Jag ska dock lägga in en brasklapp när det gäller mitt omdöme gällande denna skiva, jag är som jag sagt inte någon expert på detta och speciellt inte den mer primitiva formen av denna genre brukar inte vara kompatibel med min musiksmak och detsamma gäller denna skiva men jag har sett en del positiva omdömen för denna skiva och jag tycker att den påminner en del om till exempel Black Breath som jag recenserade förra året eller något sådant så om ni gillar den skivan bör ni nog gilla denna också, jag anser själv dock att båda dessa är mer eller mindre värdelösa.
Det tragiska skivomslaget vittnar om vad det är vi har att förvänta oss, en skramlande, kakburkstrummande garageproduktion från någon bakgata i utkanten av Gränna eftersom det låter som att trumstockarna är polkagrisar och det enda bestående intryck denna skiva ger mig är huvudvärk.
HHHHHHH
