Beth Blade & The Beautiful Disasters
Mythos, Confession, Tragedies, And Love

Beth Blades och hennes Beautiful Disasters har jag skrivit om tidigare, det var ett par år sedan då hon ville se mina tänder vilket kändes som en märklig titel. Men vem är jag att ifrågasätta? Jag var dock inte så värst imponerad då, nu är omslaget radikalt annorlunda, de har besökt någon mer framgångsrik studio och så vidare. Men är det något att ha?

Jag skulle ju inte köpa albumet för omslaget, musikaliskt är det rock/hårdrock med kvinnlig sångare. Ganska klassisk poppig och radiovänlig stil, kan väl jämföras med en hel räcka kvinnofrontade rockers förutom de vi redan skrivit upp, och de kan förstås också jämföras med minst lika många klassiska rock-/hårdrockband. Så det är kanske ingenting som stilistiskt sticker ut mycket, jämfört med det förra albumet ser jag väl ingen större skillnad, det är samma typ av musik, samma sångare, samma låtar.

Ingen större succé för min del, jag har hört bättre. Beth sjunger hyfsat men låtarna är som att lyssna på målarfärg torka – lite fantasilösa, inte tillräckligt klämkäcka, hade de varit lite löjligare hade det kunna bli riktigt bra men detta känns mest bara som ett trött album med återvunna låtar. Jag rekommenderar att ni tittar på annat håll efter ett nytt album, vill ni ha kvinnofrontat kan jag rekommendera Stand Atlantics senaste, men det finns många andra album som slår detta på fingarna. Visst är det inte dåligt men det är svårt att bli entusiastisk över ytterligare ett generiskt rockalbum, det är inte direkt så att det saknas sådana.

Gillade ni det förra albumet gillar ni säkert även detta, det är ungefär detsamma. För min del känns det dock mest bara som en axelryckning, väldigt lite är speciellt med detta album. Jag hittar ingen favoritlåt, eller någonting som lockar mig att lyssna. Jag tröttnade faktiskt på det redan innan jag spelat igenom det för första gången, så fantasilöst är det.

HHHHHHH