Cristiano Filippini's Flarmes of Heaven
The Force Within

Flammor ur himlen, Cristiano Filippini kanske har dragit på sig guds vrede, om man nu tror på sådant. The Force Within är titeln på detta album med Filippinis kompositioner, hans kvintett ger oss här sitt debutalbum. Det är symfonisk metall och de har en symfoniorkester, storslagna kompositioner, episka berättelser – på något sätt känns det sådär klassiskt italienskt, forza Italia! Kanske. Men även om italienarna ofta glänser i den episka och symfoniska metallen så är de nog ännu bättre på storhetsvansinne, så det finns ju en risk att Filippini är bra på det sistnämnda.

I det musikaliska perspektivet är det vad som i folkmun brukar kallas episk symfonsik power metal, eller Hollywood metal om man vill tala Rhapsody. Det är snyggt producerat men knappast nytänkande då detta gjorts många år nu och Filippini kommer inte med några större överraskningar som inte provats förr. Sångaren är ganska bra men kanske också rätt så typisk för genren, det är sådär italienskt överdådigt som bara italienska band kan hitta på. Orkesterinslag skapar fler dimensioner, men kan också göra att det blir lite för mycket för dem som vill ha det lite enklare och lite rakare. Många som gör denna mer episka form av metal har också en tendens att göra lite längre album och detta som tar över en timme att spela är inget undantag till detta.

På många sätt är det ett underhållande album, dock kanske utan att riktigt fängsla lyssnarens intresse. Det saknas lite av en hitlåt, för att ta ett exempel – balladen Missing You sticker ut kanske mest men är samtidigt en högst ordinär ballad. Andra låtar är bättre men de sticker väl kanske inte ut, speciellt inte vid en första eller andra genomspelning. Kanske är albumet mer fokuserat på en helhet än på enstaka hitlåtar men, det saknas lite djup och dynamik, det måste finnas någonting som fångar lyssnaren och för min del saknas något sådant.

Det är ett album som jag kan tänka mig fungerar väldigt bra för dem som uppskattar den här episka varianten av power metal-genren, men kanske ingenting som kommer att sticka ut som något av det mest fantastiska man hört. Gillar man inte power metal av det orkestrala slaget finns det bättre alternativ, samtidigt är det ju ett album som är svårt att ogilla, det är ju sådär underhållande italienskt och det ska man inte bara avfärda.

HHHHHHH