Shiftlight
Conflict

Svenska bandet Shiftlight släpper sitt andra album ungefär tre år efter debutalbumet Distance kommer nu Conflict, ett album med ett skivomslag som är ungefär lika intressant som det vi fick se på bandets debutalbum. Trion består annars av samma personer och har knåpat samman nio låtar som jag spenderat ett antal timmar lyssnandes på för att kunna skriva denna recension. Deras debutalbum var hyfsat bra men imponerade kanske inte överdrivet på mig då det kändes ganska trubbigt, något jag tyvärr även kan säga om detta album som jag faktiskt var ganska inne på att ge tre poäng under ganska lång tid, det fick dock till sist bli samma poäng som senast eftersom det trots allt är ett välgjort album.

Sludge, ångestmetall, atmosfäriskt och lite sådana fraser kan man använda när man vill beskriva Shiftlight som gärna liknas med diverse band deras bolag betecknar som ångestorkestrar. Det är ofta ganska lågt tempo, sången morras fram och ligger ganska djupt begraven i den totala ljudbilden som trots att den inte är speciellt melodiös ändå är ganska melodiös. Som jag nämnde så går det långsamt och det är inte överdrivet varierat. Produktionen är väl mer eller mindre vad man kan förvänta sig av ett album i genren och bristen i variation kan nog spåras till en ganska monoton sång. Ganska bra stämning i låtarna men precis som senast så tror jag att albumet hade tjänat på att göra något åt sånginsatsen för den gör inte riktigt albumet rättvisa.

Det känns lite som senast när det gäller Shiftlight, kanske att detta album är lite vassare än debuten men inte så mycket att man verkligen noterar det. Det känns precis som senast, att de är lite för försiktiga och inte tar ut svängarna ordentligt. Det kanske förstås bara är jag som inte förstår genren, men en sak kan jag säga och det är att när variationen är snarare i detaljerna än i de större dragen så blir det en värdelös skiva att köra bil till. Det är ett album man måste spendera en stund att bara lyssna på den.

Shiftlights andra album är ett ganska bra album när allt kommer omkring och det första spåret är det bästa. Det kanske inte är ett spår som lever upp till namnet, det bryter inte alltför mycket ny mark. Albumet i sig är inte så värst dramatiskt men ett solitt hantverk som säkert kan tilltala fans av genren, jag tror dock inte att de lär tilltala en bredare publik. Trions konflikt känns ganska tam om jag ska vara ärlig och det känns inte som att uppföljaren blev så spännande som man kunde förvänta sig efter debuten.

HHHHHHH