Band:
Mikael Åkerfeldt – vocals, guitar, piano
Fredrik Åkesson – guitar
Per Wiberg – keyboards, piano
Martin Mendez – bass guitar
Martin Axenrot – drums
Discography:
Orchid (1995)
Morningrise (1996)
My Arms, Your Hearse (1998)
Still Life (1999)
Blackwater Park (2001)
Deliverance (2002)
Damnation (2003)
Ghost Reveries (2005)
Watershed (2008)
Guests:
Alex Acuña – percussion on "Famine"
Joakim Svalberg – piano on the track "Heritage"
Björn J:son Lindh – flute on "Famine"
Info
Recorded at: Atlantis, Junkmail, and No mans land studios Winter/Spring 2011
Produced by Mikael Åkerfeldt
Engineered by Janne Hansson & Steven Wilson
Mixed by Steven Wilson and Mikael Åkerfeldt
Mastered by Peter Mew at Abbey Road studios
Photography by Sandra Artigas
Artwork designed by Travis Smith
Artwork concept by Mikael Åkerfeldt
Released 2011-09-20
Reviewed 2011-09-15
Links:
opeth.com
myspace
last-fm
youtube
roadrunner
Det är aldrig helt lätt att beskriva Opeth och deras musik har förändrats väldigt mycket sett över tid också, jag kan fortfarande försjunka djupt i Blackwater Park från 2001 men att säga att mycket är sig likt mellan det albumet och detta är att ge felaktig information. För det första förekommer inga growls alls på detta album vilket bara skett på ett av bandets tidigare album, för det andra är musiken ganska avskalad på Heritage medan det är en massiv ljudkuliss på Blackwater Park. Åkerfeldt själv säger att det är ibland intensivt på något gammalt mögligt sätt, och att det är vackert och avskalat ibland. Han säger också att man behöver en djupare förståelse av bandets musik som helhet för att ta till sig detta album och att det är en tillvänjd smak. Låter allt begripligt? Det bär spår av Opeth vi hört tidigare, men det känns lite råare, lite billigare och lite mer avskalat med många lågmälda akustiska och folkmusikaliska inslag. Överlag känns detta album ganska tystlåtet, inte mycket till aggressiv eller mäktig metalmusik här inte. En sak känner jag dock igen från gamla album som tidigare nämnda Blackwater Park och det är den där hypnotiska stämning som bandet lyckas förmedla som gör att du nästan slukas upp av musiken. Heritage har tio spår (det finns utgåvor med ett par bonusspår också) och det pågår under knappa 57 minuter.
Jag kan inte säga att jag ser mig som någon större Opethkännare egentligen, jag har bara tidigare nämnda Blackwater Park i min samling, jag har någotsånär koll på resten av deras musik men jag har aldrig riktigt fastnat för att lyssna på deras musik, jag har alltid imponerats av den och tyckt att den varit bra men inte så att jag har lockats att skaffa fler av deras album. Kanske spelar tidsaspekten för detta magasin nu och tidigare tidningen roll här eftersom jag inte direkt har tid att lyssna till mycket annat än det jag ska recensera. Vad jag vill ha sagt med det tidigare är att jag nog inte håller med Åkerfeldt att man måste vara väl bevandrad i bandets musik för att kunna uppskatta det eller att det är en tillvänjd smak, jag ser mig inte som bevandrad i bandets musik; jag känner till och igen den men inte så mycket mer egentligen, inte ens skivan jag har är jag speciellt djupt insatt i. Jag uppskattar trots det detta album och kan säga att jag behövde bara höra det i ett par minuter för att inse att det skulle vara ett lyckat album. Kanske beror det på min breda musiksmak eller också det faktum att jag alltid dras mot sådant som särskiljer sig och detta album står ut på ganska många sätt med tanke på att det inte låter som något annat bands musik, samtidigt låter det inte direkt som Opeth gjort tidigare trots att det gör det. Jag kan lätt konstatera att bandet återigen arbetar väl med att skapa stämningar och det är i just dessa stämningar/atmosfärer som de har sin styrka.
Jag hittar inte direkt något verkligt utstickande spår men jag tror inte heller att det är meningen med tanke på att Åkerfeldt inte ville att något spår skulle släppas innan albumet egentligen eftersom han ville att det skulle intas i sin helhet, han ville heller inte spela någon låt live innan albumet släppts eftersom han inte ville att dåliga kopior skulle cirkulera på youtube innan albumet släppts (om vi ska tro wikipedia). Jag vill dock framhålla introt tillsammans med andra spåret The Devil’s Orchard samt det avslutande spåret Marrow of the Earth, de känns som väldigt spännande inslag på ett spännande album.
Kanske inte ett album som kommer till dig direkt, som är omedelbart belönande, det är ett album som kräver sin tid för att ta in de många nyanserna och framförallt för att stifta bekantskap med ett imponerande låtmaterial. Du som är redo att vänta kan dock sedan skörda frukterna i form av en stunds fantastisk verklighetsflykt eller musikalisk avkoppling, jag tror inte Opeths fans kommer att bli besvikna och det gäller nog de flesta som inhandlar detta album. Ett givet val på årets topp tiolista för min del, ett givet köp för din.
HHHHHHH
