Watain
The Wild Hunt

Om det finns någon "musikexpert" vars åsikter jag inte ens ger ett ruttet lingon för så är det DNs Fredrik Strages. Jag menar, de flesta musiktyckarna kan åtminstone punga fram en vettig åsikt ibland, även om det hos vissa kommer mer sällan än hos andra - men Fredrik Strage har nog aldrig sagt ett vettigt ord i sitt liv när det gäller musik och ändå ägnade han en hel artikel åt att skriva om Watain alldeles nyligen. Och det här är en skiva som hyllats i stort sett unisont sedan den släpptes för några dagar sedan med i stort sett bara betyg över medel (inte för att det är särskilt svårt med tanke på hur recensenter i dag verkar ha tvångstankar med att sätta allt annat än höga betyg). Saker som "spännande", "en framtida klassiker" och en massa andra saker i samma stil har redan yttrats och för någon som inte hört albumet börjar nog frågan "varför" hopa sig i huvudet efter alla dessa lovord. "Varför är 'The Wild Hunt' både en av årets och sin genres bästa album?". Min fråga är snarare… är det verkligen det?

'The Wild Hunt' blir bandets femte studiofullängdare och inom svartmetallen hyllas de redan som ett av de stora banden. kritikerkåren svalde det betet på riktigt med den här skivan men bandet själva tycks inte veta riktigt var de står. 'The Wild Hunt' är ytterligare ett steg på den väg Watain har valt att vandra, ut ur den värsta black metal-djungeln och in i de dimhöjda bergens extrem metal-träsk. Å ena sidan är det här väldigt extremt med super aggressiva spår där de inte bara spelar fort som satan utan även hårt som stelnad brödlimpa som legat framme i rumstemperatur några dagar. Å andra sidan träder Watain in i dimman när de gör den där balladen som inte en enda recensent kunnat hålla sig från att skriva om. Och de har akustiska gitarrer. Spår som Holocaust Dawn låter extremt mycket black metal, inte bara på titeln utan även i låten med spöklika stämningar och gurglande i bästa varganda, men även här tycker jag mig höra dragspel och den där akustiska gitarren plinka. Det känns absolut inte minimalistiskt som så många andra black metal-album, det här känns snarare maximalistiskt - som att de resonerat "mer är bättre", en teori som känns som den bekräftas då man ser till att dessa elva spår tar en hel jävla timme att spela igenom (vilket dock är kortare än förra skivan)!

Här börjar ni kanske tro att jag är negativ till Watain, att jag inte gillar att de förstorar sin black metal till någonting större än sin genre men så är absolut inte fallet. Jag är kanske inte helt såld på den här skivan, men när det kommer till black metal finns det tillräckligt med band som spelat den så avskalad och okomplicerat det går så den här genren kan bara må bra av att få in lite idéer som Watains - idéer om att svartmetall inte nödvändigtvis måste vara kolsvart - även svart har nyanser (men kanske inte 50 stycken, som grått tydligen har). Och vill du ha nyanser så ger dig Watain nyanser. Svartmetallens mörka stämning hänger fortfarande över den här skivan som ett blött draperi, men den sitter inte klistrad mot dina ben så som de där riktigt jobbiga draperierna kan göra. 'The Wild Hunt' är mer av ett slappt hängande draperi som håller duschvattnet i duschen men som inte försöker dra med sig dig ner i dess eget avgrundshål.

De största problemen jag har med 'The Wild Hunt' är dels dess längd som gör att även den här väldigt varierade och rika svartmetallskivan börjar kännas tjatig och dels att den inte verkar veta vad den vill säga - bara att den vill säga någonting. Jag tycker att 'The Wild Hunt' lyckas med konststycket att både kännas tjatig och splittrad på samma gång. Det finns dock gott om bra saker på skivan också och jag tycker t.ex. att bandet gör en gedigen insats bakom sina instrument. Allt ifrån sång till minsta lilla trumslag sitter helgjutet och känns välgjort. Produktionen är kanske skivans största fördel, dock, med en alldeles lysande ljudkvalité, suverän mixning och storslagen känsla. Det finns absolut bra låtar att lyfta fram också, beroende på vad du fastnar lite extra mycket för finns det säkerligen något spår som ger din gåshud (vilket, har jag märkt, är betydligt bättre än kalkonhud). Men en hel timme? Jag förstår bara inte varför…

De första åtta låtarna tar nästan 46 minuter att spela igenom och redan här börjar jag känna att längden börjar sticka iväg en aning och skivan bli lite repetitiv. Men det hade varit ett bra spår att sluta skivan med, för det känns sådär storslaget och mäktigt som jag antar att Watain ville ha det när de gjorde om Holocaust Dawn till en episk historia under de sista två minuterna. Tyvärr tillkommer ytterligare tre låtar och nästan 17 minuter efter detta och de tillför ingenting nytt som inte redan förekommit på skivan och gör bara avslutningen långdragen. Här kommer då motargumentet - så stäng av efter 46 minuter och åtta spår då! Ja, jag skulle kunna göra det… men problemet med den idén är att då avslutar man i förväg. Det blir som att äta en femrätters middag och hoppa av innan desserten. Eller som att gå på dejt med en supersnygg tjej som visar sig vara en totalidiot men man står ut med det för att få "desserten" och sedan går hem innan man får den när man stått ut med allt det där. Avbryta innan det är slut på riktigt? Varför då ha slutet? Man kan inte se en film och stänga av innan filmen når "the end" bara för man tycker filmen slutade bättre där. En film är en film - allt som är i den - precis som en skiva är en skiva. Och jag tycker inte Watains 'The Wild Hunt' tar mig till platser jag aldrig varit på förr, jag tycker inte de banbryter hela black metal genren, jag tycker inte de har gjort något episkt, mästerligt och fantastiskt på den här skivan. Det är en bra skiva, men den har brister, den har tillkortakommanden (kan man böja ordet 'tillkortakommande'?) och den är för lång…

…men jag tycker också att ni ska kolla upp den!

HHHHHHH