Black Hole
Whirlwind of Mad Men

Label: Rockshots Records
Tre liknande band: Stratovarius/Kamelot/Powerwolf

Betyg: HHHHHHH (4/7)
Recensent: Daniel Källmalm
Tracks
1. Chasing The Kraken
2. Walking With The Devil
3. Dark Horizon
4. Whirlwind of Mad Men
5. Legend of Justine
6. My Precious Dream
7. Never Surrender
8. Breaking The Rules
9. Line of Sight
10. My Friend
11. Deliverance
12. No Return
13. Fear of the Dark
14. Dream On


Band:
Fabio Torrisi - vocals
Matthieu Acker - guitar
Patrick Umber - bass
Christophe Brunner - drums
Christophe Burghard - keys, orchestrations


Discography:
Victim of Illusion (EP 2000)
Children of the Sun (EP 2006)
Lost World (2018)


Guests:
Roland Grapow - solo on Fear of the Dark


Info:
Mixing and mastering by Roland Grapow

Released 2022-11-11
Reviewed 2023-02-18

Links:
http://www.black-hole.fr
youtube
bandcamp
rockshots records


read in english

Ett svart hål med virvelvindar och så vidare; ett franskt sådant dessutom. Kul omslag. Det är den franska kvintettens andra album, till vilket de fyllt på med en ny medlem i Christophe som sköter keyboards och orkestration. Med Christophe i bandet kan de göra mer episka och orkestrala spår läser jag i pressmaterialet, där jag också läser att det är Roland Grapow som stått för mixandet och mastrandet av albumet som enligt bandet ska vara ett meddelande för de som har fightats, fightas eller ska fightas för sitt land och sin frihet – det är alltså inte ett album för ryssar eller kineser. Men är det ett bra album?

Det är ett pampigt album med storslagna kompositioner, hyfsad variation, ganska stort djup, dessutom ett par kul covers på slutet. Ljudbilden är snygg, sångaren är lite upp och ner tycker jag, ibland riktigt bra men ibland också ganska risig. Speltiden är också på tok för lång, sjuttio minuter är nästan en definition av galenskap och den som faktiskt orkar sitta igenom ett så långt album faller väl också i den kategorin. Jag kan säga att jag brukar skippa eller hoppa framåt efter halva spåren i väldigt många fall, speciellt under andra halvan av albumet då jag börjar tröttna.

Så, det är alldeles för mycket, det är ganska bra ändå, så långt man nu orkar lyssna vill säga. Kul cover i Fear of the Dark som kan vara Iron Maidens fräsigaste låt, en av dem åtminstone. Orkestrationerna är snygga och det låter bra, ösigt, underhållande; så länge man orkar lyssna, vilket dock är långt från hela albumet. Hade det varit trettio minuter kortare hade jag nog övervägt ett högra betyg men jag hinner tröttna så mycket att betyget sjunker. Det sjunker samtidigt som jag återigen ställer mig frågan vad det är som är så svårt med att hålla speltiden sansad, det är väl bara att rikta in sig på runt 40-45 minuter och allt därutöver måste bort. Man kan ju spara överflödiga låtar till ett senare album istället, så igen har vi ett band som lite förstör ett riktigt bra album genom att inte förstå att man inte orkar bry sig om ett album längre än en viss tid.

Värt att kika på för den som gillar power metal men räkna inte med att det är ett album som kommer att göra något större avtryck i musikhistorien. Black Holes andra album hamnar i den där högen med trevliga album som jag lyssnat på för att skriva om och sedan aldrig mer kommer att lyssna på.

HHHHHHH