Barnabas Sky
What Comes to Light

Andra albumet för tyska Barnabas Sky som leds av tyske gitarristen och låtskrivaren Markus Pfeffer som är känd från andra band, det är ett så kallat all-star-projekt med sångare som Dan Reed, Doogie White, Danny Vaughn och så vidare. Sedan kanske man kan fråga sig hur mycket all-star det egentligen är för väldigt få av dessa artister har egentligen hörts i något riktigt stort, Doogie White sjöng på Rainbows mest obskyra album som få känner till, i övrigt är det halvkända band rakt igenom. Men omslaget är snyggt, krigiskt men ändå hoppfullt, dessutom fullständigt tvärtemot hur det låter.

Det handlar om melodiös rock med tydliga refränger, AOR skulle nog många kalla det men kanske med lite tyngre känsla. Snygga gitarrer, syntar, bra sångare och så vidare. Borde vara lätt att ta till sig. Dock ingen glänsande produktion, förvisso inte heller dålig men knappast bland det vassaste genren har att erbjuda. Sångarna sköter sig hyfsad även om jag inte tycker att någon verkligen glänser, och 57 minuter är mycket speciellt när det i grund och botten är ett ganska genretypiskt album vi lyssnar på. Det hade definitivt behövt vara mer varierat om det ska hålla så länge, samtidigt är det lite märkligt att ett album med många olika sångare känns så enahanda rakt igenom – kanske är sångarna för lika varandra och det hade räckte med en och lite färre låtar.

Helt okej på många sätt, inget sticker ut nämnvärt vare sig positivt eller negativt. Min generella känsla är dock att det var lite halvtrist att lyssna på detta. Det lyfter aldrig, det tar aldrig fart i positiv bemärkelse och jag känner mig snabbt lite uttråkad, faktiskt redan innan jag lyssnat klar en enda gång. Jag tittar på omslaget och funderar, Stan W. Decker är väldigt bra på att göra snygga skivomslag – kanske skulle han vara lite mer selektiv med vilka han gjorde, men det handlar förstås om stålarna. Vem skulle vilja ha detta album?

Ja, den som det visst, jag kan inte riktigt se att någon verkligen skulle gilla detta. Det är lite varken eller, varken hackat eller malet, varken riktigt tungt eller melodiöst, inte heller riktigt klämkäckt, det mest bara är. Ett album man nog med gott samvete kan strunta i, det är svårt att se att någon verkligen skulle gilla What Comes to Light.

HHHHHHH