Vølus
Thrown to the Abyss

Kastad till avgrunden, lite så känns det när jag tar mig an extremmetalliska skivor, oftast. En del av dem är bra, vissa av dem så anskrämliga att man undrar om någon ens gjort något eller om det bara är slumpmässigt oväsen som satts på skiva. Vølus är ett av de där enmansprojekten, ni vet dem som alldeles för ofta bara låter som avföring, där en persons malplacerade tro på sin egen förträfflighet som kreatör skapar något fullständigt meningslöst. Recensenter jag sett gällande detta album verkar dock tycka att det är lysande, två fullpoängare såg jag bland annat när jag bläddrade recensioner för att hitta liknande band. Men att ge maxbetyg och skriva ett av de bättre i genren 2022 är väl kanske att använda maxbetyget fel, maxbetyget är ju i stort sett garanterat det bästa i genren. Ett av de bättre 2022 på Hallowed brukar vara 5/7, ett av de bästa 6/7. Inte många genrer har fler än ett par som får 6 poäng eller bättre hos oss.

Nu blev det igen snurrande kring betyg, alldeles för ofta fastnar jag i hur andra betygssätter. Men samtidigt är det mer intressant än Vølus som är ett av de dör mörka tekniska döds-/black metal-albumen som låter ganska mycket som allt annat. För hur mycket kan du egentligen variera vrål, vrål, vrål, smatter, smatter, smatter, och så vidare? Den mesta extrema metallen låter ganska mycket likadant, bara små nyanser skiljer och skulle någon spela, fem-sex album i genren skulle jag knappast kunna bedöma vilket band det var även om jag hört dem tidigare. De mesta låter ungefär detsamma. Vølus vrålar ganska mycket som de andra, det är samma trummande som det brukar vara, riff och ackord låter ganska likt annat vi hört. Det är tungt, vråligt och enformigt. 27 minuter är åtminstone sansat sett till speltid.

Dissonant extremmetall är inte riktigt min grej, jag skulle hellre spela inledande 30 sekunderna på Fellowships nya album 54 gånger än att lyssna på detta album – så enformigt och segt känns det. Förvisso knappast sämre än mycket annat i genren, men det blir väldigt ofta så här enformigt och tröttsamt när en person gör allt. Det finns något att säga om processen att skapa som grupp där man kompromissar och rundar hörn, vilket förstås också kan leda till tristess men jag tror faktiskt oftare att det blir tråkigt i enmansprojekt än band, men jag har icke forskat i ämnet så jag kan ha fel där. Konklusionen är i alla fall att Thrown to the Abyss är väldigt ointressant, känns segt, trött och tråkigt, ungefär som den svartare metallen i allmänhet.

HHHHHH