Tristan Harders’ Twilight Theatre
Drifting Into Insanity

Bra power metal ska vara sådär äckligt klämkäck att det nästan blir pinsamt men ändå väldigt bra, lite som Tristan Harders’ alster som jag lyssnat på nu. Harder känd från Terra Atlantica vars andra album vi skrev om för ett par år sedan, konstaterandes att det var ganska ointressant. På ett sätt är det lite av samma vi får nu, med typisk power metal enligt formatet speciellt för det tidiga 2000-talet. Vissa av låtarna känns som ganska skamlösa stölder. Men till skillnad från Terra Atlanticas album är det flera av dem som är så äckligt klämkäcka att det inte går att inte gilla dem.

Det är knappast något som skakar musikens grundvalar, det låter ungefär som power metal gör – mycket enligt formatet på gott och ont. Låturvalet är väl mer eller mindre vad man kan förvänta sig på ett album som heter något teatraliskt. Det är väl lite löjligt egentligen, men också underhållande. Harders sjunger hyfsat och så klart köras det i refrängerna. Trummaskin, men så låter ju power metal så gott som alltid som att det är trummaskin i alla fall så det spelar knappast någon roll. Sascha Paeth och en trummaskin skrev väl någon om Rhapsody en gång, och här är det Tristan Harders och en sådan. Kul så.

Som jag redan varit inne på är det ett album man inte kan värja sig mot, det är klämkäckt så det förslår och det låter bra. Underhållande. Samtidigt ska man inte överse med det faktum att Harders inte direkt erbjuder något som känns nytt eller fräscht, jag tror inte ens att han försöker. Och det kommer att leda till att detta album snabbt kommer att glömmas när nästa identiska album släpps, och det har mest troligt skett även om jag inte hört det än.

För fans av power metal, Terra Atlantica, alla dessa episka och löjliga band i genren är det ett snyggt tillskott i skivsamlingen. Omslaget är ju också ganska flott. Gillar man power metal är det en stor sannolikhet att man gillar vad Harders är bjuder med sin skymningsteater.

HHHHHHH