Therion
Lemuria

Lemuria som är Therions elfte album släpptes 2004 samtidigt med Sirius B som jag också skriver om för Hallowed. Till skillnad från de flesta album från Therion jag skrivit om hittills har Lemuria åtminstone ett snyggt skivomslag och titeln refererar till en sjunken kontinent, kanske jämförbart med Atlantis. Här hör vi också huvudman Johnsson så för lite sång för första gången sedan Theli. Vi får tio spår med lite olika tematik och vi får ett album som likt Secret of the Runes är lite mindre symfoniskt där metallen får lite mer spelrum, vilket förstås inte betyder att det saknas körer och symfoniorkestrar.

Tillsammans med Secret of the Runes kan det nog vara det fräschaste av albumen jag gått igenom, det är onekligen ett av de bästa balanserade. Man känner så klart igen Therion om man hört ett par av deras album, det sticker inte ut fantastiskt mycket, men ändå lite i jämförelse med de jag skrivit om tidigare. Jag måste säga at tillsammans med Sirius B som släpptes samtidigt kändes detta mest intressant på förhand då de titlarna slår de andra på fingrarna rätt ordentligt och det här var det jag hoppades mest på också eftersom omslaget är snyggast. Det är också ett album som är mer sansat sett till speltid och variationen är större än de flesta av de sex albumen jag jobbar med just nu. Vad som känns mer fräscht är också att körerna har en roll som håller dem mer i bakgrunden och det tillåter Therion att skapa mer relevanta låtar. Det är trots allt populärmusik de gör och då passar det bättre med musik som är lite mindre navelskådande, som Lemuria.

I slutändan var det nog dock inte Lemuria som är favoriten av de sex albumen jag fick utan det jag snarare trodde minst på, men så är det. Efter Secret of the Runes tycker jag nog ändå att denna är det snyggaste av de återutgåvor vi fått till oss och flera av dessa är definitivt inga dussinprodukter. Synd kanske dock att det inte fanns någon tidlös klassiker för jag kan trots allt faktiskt inte säga att dessa album direkt ökat mitt intresse för Therion, snarare har album som Lemuria och Secret of the Runes mer bekräftat vad jag trott om bandet medan Theli och Deggial snarare minskat deras anseende i mina öron. Men om vi ska fortsätta på Lemura kan jag definitivt rekommendera den, för i likhet med Secret of the Runes finns här låtar med viss hit-potential, vi har tyngd, fräschör och energi, ett album som dessutom står väl emot tidens tand så här långt.

Det är definitivt värt att kika närmare på Lemuria som jag tycker är ett höjdaralbum, och ett av de vassaste jag skrivit om bland de sex Therion-albumen jag fått att recensera.

HHHHHHH