Sunrunner
Sacred Arts of Navigation

Label: Fastball Music
Tre liknande band: Savatage/Iron Maiden/Helloween

Betyg: HHHHHHH (3/7)
Recensent: Daniel Källmalm
Tracks
1. The Launch
2. Promise of Gold
3. Faraway Worlds
4. Invisible Demon of Ideology
5. Where is my Home
6. Acadia Morning Ride
7. Obstacle of Illusion
8. Dragonship
9. Last Night in Tulum
10. No Mess, No Magic
11. Navigating the Apocalypse


Band:
David Joy – Bass & Backing Vocals
Ted MacInnes – Drums, Percussions & Backing Vocals
Joe Martignetti – Guitars, Bouzouki & BackingVocals
Bruno Neves – Vocals


Discography:
Sunrunner (EP 2011)
Eyes Of The Master (2011)
Follow The Path (EP 2013)
Time In Stone (2013)
Race To Olympus (EP 2014)
Heliodromus (2015)
Ancient Arts Of Survival (2018)
Inner Vision (EP 2019)
Forever Nights (2020)


Guests:
Marcus Jidell – Slide Guitar & Backing Vocals
Frank Navarro – Bass


Info:
Mixed and produced by Marcus Jidell
Ass. Producer: Jimmy Martignetti
Mastered by Pat Keane at Pat Keane Mastery
Album art by Jan Barlow
Inside art by Frank Navarro

Released 2022-03-11
Reviewed 2022-03-26

Links:
sunrunnermusic.com
youtube

fastball music


read in english

Ett band som kallar sig Sunrunner och som har lite indian/sci-fi-tematik på framsidan av sitt nya album Sacred Arts of Navigation, kan det vara något? Det krävdes inte alltför många snurr i bilstereon för att inse att det nog inte vara något vidare album, vilket också bekräftats i den mer potenta stereon hemma. Vet inte om jag tycker att omslaget är speciellt intressant heller faktiskt. Den amerikanska kvartetten med några album i bagaget imponerar inte överdrivet på mig med vare sig sin symbolik eller musik.

Klassisk hårdrock/metal med lite proggigare inslag och en väldigt nostalgisk stilistik, det känns som att mycket inspiration hämtas från 60- och 70-tal, en live-produktion i studion förstärker bara den känslan. Inget speciellt ser jag dock ljudbilden som, det slår mig aldrig på något sätt. Det mesta med denna inspelning känns faktiskt som en axelryckning: sång, ljudbild, variation, originalitet, och så vidare. Det är helt enkelt ingenting som ger wow-känsla eller fångar mig som lyssnare.

Men visst, det finns lite positiva inslag, balladen Last Night in Tulum bryter av snyggt och tilltalar, inledningen lovar också gott även om det mesta av albumet inte lever upp till det löftet. Baksidan av omslaget är också betydligt bättre än framsidan. Så visst finns det en del som man kan lyfta fram också, Sunrunner kanske inte ofta imponerar men det finns positiva aspekter. Jag skulle dock inte påstå att dessa positiva aspekter är tillräckligt för att övertyga om detta album, det är ett man kan vara utan. Det är nog vist att leta efter nästa album till samlingen någon annanstans, Star One återsläppte nyss sina två första album på vinyl, om man vill ha småproggig heavy metal skulle jag helt klart förespråka dem. Eller varför inte Star Ones nya, jag fick det aldrig av bolaget men jag kan nog säga ohört att det knäcker detta.

Det känns inte riktigt som att Sunrunner har någon ambition att vara kreativt intressanta, det blir för mycket av det gamla och då inte ens i en kvalité som sticker ut. Det är för det mesta ganska bleka låtar och således ett intetsägande album vi får, jag har faktiskt svårt att se vem som verkligen ska tilltalas av detta och jag är inte så säker på att de faktiskt behärskar den heliga konsten att navigera – åtminstone inte inom rockmusikens vidsträckta hav.

HHHHHHH