Stabbing
Ravenous Psychotic Onslaught

Stabbing får mig hela tiden att tänka på Roberto i Futurama, ”stand back while I practice my stabbing” eller något i den stilen. Annars läser jag mest om mordiska tendenser och så vidare när jag läser om denna kvartett från Texas, i USA. Det är väl inte konstigt att man får sådana tankar när man kommer från en av världens mest inskränkta platser, inskränkthet kan leda till extrema motreaktioner och jag tror att de är ute efter att vara riktigt extrema – kanske provocerar de i Texas. Ravenous Psychotic Onslaught är deras debutalster, en EP med fyra spår och bara tolv minuters speltid.

Det är brutal dödsmetall, trummorna smattrar sådär enerverande som de kan göra i genren, kan det vara grytlock de använder mest? Eller kakburkar? Det låter på många sätt ganska typiskt för den aggressiva och brutala dödsmetallen, sång som bara vrålar ut läten likt en brunstig älgtjur, eller kanske buffel, vad de nu har för stora brölande djur i texas. Det känns som ganska sävligt tempo genom de fyra spåren och allt flyter samman till en brunaktig sörja av mestadels avföring och kanske lite blod.

Fy fan vad kasst! Var min första tanke när jag spelade detta, sedan blev det mer av humor att lyssna. Är det ett skämt? Fattar de inte hur jävla dåliga de är? Sånginsatsen måste vara bland det absolut sämsta jag hört i mitt liv. Anledning till att jag inte bara stänger av utan har spelat den flera gånger är för att det är så dåligt att det blir lite skrattretande. Trummorna är patetiska, gitarrerna generiska, låtarna har ingen kvalité alls, och sånginsatsen är som sagt fullständigt bedrövlig.

Köp denna, eller lyssna på den om ni önskar en manual för hur man inte ska göra dödsmetall. Jag är knappast en vän av genren men i detta fall spelar det nog ingen roll för inte ens genrens mesta vän eller demokasettsamlaren, eller undergroundutforskaren kommer att tycka detta är något annat än ett missriktat knivhugg där roboten hugger sig själv i ögat.

HHHHHHH